torsdag, september 08, 2016

Till alla baristas... baristor... barr (hur pluraliserar man barista egentligen?)

Jag är ingen gif-älskare direkt. Alltså jag hatar inte giffar. Har ingen princip som hindrar mig från att gilla giffar. Jag brukar bara inte nödvändigtvis använda mig av giffar när jag vill kommunicera ett budskap. Jag är mer en ordperson antar jag. Men den här lilla gif-jäveln är bland det roligaste jag har sett. Den här giffen älskar jag.



(Tack Alexandra!)  

fredag, augusti 26, 2016

Joe & The Douche

Idag lärde jag mig ett helt nytt ord: "Juicekulturen". Låter fräscht.

Det var när jag lyssnade på senaste avsnittet av Stil där de pratade om begreppet lyxflummare och redogjorde för det, i alla fall för mig, nya fenomenet som stavas juicekultur. Aldrig hört om innan. Men tydligen är det ännu en mansdominerad bransch, där kärnan är att killar gör en stor jävla sak av att de pressar saften ur olika frukter. I programmet förklarades det också att den killpressade juicen tydligen är mer än ett vanligt tråkigt glas juice. Det blir precis som med allt annat som inte går att härleda någon reell nytta ur – en livsstil. Något som bekräftades av en kille som villigt erkände att han spenderar ungefär en tredjedel av sin lön på juice och gott häng i Juicebaren. EN TREDJEDEL!! På fruktsaft! Det är så orimligt att det är svårt att sätta det i ett sammanhang som blir greppbart, känner jag.

Det verkar råda en outtalad konsensus bland människor som sysslar med att framställa och eller servera vätska, om att höja det till något större (nästan heligt) som vi andra förväntas känna vördnad inför. Öl och kaffe är bara två exempel på grejer det gått hipster-troll i, som har tillskrivits kulturstatus men ändå nästan helt oifrågasatt (bortsett från vissa småsura bloggare). Men värst hittills måste väl ändå den så kallade juicekulturen. Kanske tycker jag det lite extra mycket för att juice är så fruktansvärt jävla platt. En fräsch guava-juice är liksom noll procent farligt för alla utom guava-allergiker. Och ett gäng ledsna guava-allergiker är kanske inte mycket att hålla sig i när man ska bygga myten kring en livsstil. Antar jag. Till skillnad från cigaretter, alkohol och knark är pressad frukt en produkt utan några som helst baksidor. Ingen vill förknippas med sådan skit. Visst, ett glas apelsinjuice till morgonmackan är väl alltid nice. Men säg mig en enda minnesvärd personlighet som är starkt förknippad med ett stenhårt intag av vitaminrik dryck. Säg mig ett hotellrum som slagits sönder som ett resultat efter en duktig juice-bender. Kyrkans barntimmar serverar ju dödligare snacks än du kan få tag på i en juicebar fylld med surrande crossfit-mongon. Nä, en produkt som inte ens har en partikel av självdestruktivt skimmer över sig måste nästan vara omöjligt att bygga en myt kring. Men de försöker i alla fall, juicekillarna, det måste man ändå ge dem.

Andreas "Ondskan" Wilson var också med i inslaget. Han är tydligen någon slags juicepionjär här i Sverige. Juiceverket heter hans ställe och på deras hemsida kan man till exempel se följande inlägg om en tävling (och livsstil såklart):


Någon har vält ut ett kallt glas juice. Isbitar överallt. Det är kaos. Det är mayhem. En naken kille med svullen tunga ligger och slickar upp juicen från bardisken samtidigt som han stirrar in i kameran med sin väl inövade date-rape-blick. Nu jävlar ska det tävlas i att blanda till juice. Men det är mer än en tävling. Just det. Det är en livsstil (där kom den igen). Juicestil till och med. Fräscht! Fatta hur mäktigt det kommer bli. De ska pressa frukt. Blanda saften. Tillsätta is och shakea loss satan. Och en bild må säga mer än tusen ord. Men en minnesbild från Magaluf 1998 säger mer än alla ord i hela fucking världen. Vi snackar bar överkropp, housemusik, tokiga cirkuskonster med diverse frukter och oändliga drivor med spättiga douchebags. Och så juice såklart. En helvetes massa juice. Jag måste erkänna att jag tycker det känns en smula oklart vad de egentligen syftar på med den där Magaluf-referensen. Men jag gissar att mängden könssaft som flödar under en säsong i Mallis svar på Sodom och Gomorra, är tänkt att vara en slags metafor för hur in i djävulen mycket juice som kommer pressas under Juiceverket Showdown 2016. Nice. Det vill man fan inte missa alltså.

Första gången jag kom i kontakt med den så kallade juicekulturens märkliga väckelsemöten var för nåt halvår sedan när Joe & The Juice släppte en fullkomligt horribel video där en massa juicekillar i bar överkropp snurrade, hjulade, jonglerade med frukt och fräckade sig inför sin hundraprocentiga killpubliks hjärntvättade jubel. Även om den videon checkade av cirka 98 procent av mina triggerpunkter, kunde jag inte förmå mig själv att försöka bryta ner det bisarra i ord. Jag antar att min hjärna förpassade sig själv till ett akut viloläge och inte gick igång igen förrän det fruktansvärda var över. Det blev bara svart. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade gråtandes i duschen.

Det har hela tiden vilat något obehagligt över Joe & The Juice. Det skaver som ett par illasittande jeans bara jag ser skylten på ett av deras ställen. De har fått mycket kritik för sin homogena personalpolitik. Och visst, det luktar korvfest lång väg. Men är inte det verkliga problemet att de dessutom har suboptimerat kategorin och bara anställer värsta sortens rövhål?

Det där var aningen generaliserande såklart och jag kan omöjligt stå för ett sådant uttalande på riktigt. Men det känns lite skönt att säga det, för det är lite den vibben jag får när jag passerar ett av koncernens juice-sjapp.

Mina egna erfarenheter begränsas egentligen till flygplatsversionen, för det är bara när jag har varit på väg att flyga någonstans som jag har kommit i direktkontakt med dem. Sista gången (bokstavligt talat) var när jag skulle flyga till London tidigare i år och på grund av den tidiga avgångstiden hade svår kaffeabstinens och köerna var orimliga på den andra rövkedjan (Espresso House) så jag mer eller mindre tvingades in på Joe & The Juice. Det var en av de värsta kundupplevelser jag har varit med om. Inte för att de var otrevliga på något sätt. Tvärtom. Där rådde en dräpande inställsam trevlighet, vilket är tusen resor värre. Alltså, om jag får välja mellan att känna kundförakt genom att bli high fivead av en innebandykille som tilltalar mig med förnamn fem gånger mitt i en pumpig house party-ljudfond medan jag beställer en svart kaffe eller bli spottad i ansiktet. Då väljer jag det senare – alla dagar i veckan. Det hela kändes så fruktansvärt ansträngt att det knappt går att göra rättvisa med något så simpelt som ord.

För att ytterligare profilera sig som ett företag av och för douchebags hade de sköna grabbarna dessutom upprättat ett sociologiskt experiment skulle man kunna säga. En könsfördelad drickslåda med frågeställningen: "Who tips the most? Men och Women?". Spänningen i det.



Och förra veckan släppte den danska juicekedjan tydligen en ny film där de försöker sig på exakt det som jag i början av texten ifrågasätter som ett omöjligt mål att uppnå. Mytologisera det okvalificerade jobbet som juicepressare och skapa en känsla att det inte bara är ett sätt för unga killar att skrapa ihop 90 spänn i timmen utan att det är ett sätt att leva. Att det är ett brödraskap. Det är så sjukt att jag måste erkänna att jag ändå gillar det någonstans. De har liksom inte snålat med ett skit. De checkar av hela spektrat med Hollywoodröst och matiga ljudeffekter med allt från tuggiga rotorblad och CSI-igt datablipper, för att inte tala om ett gytter av filmiska grepp som jump cuts, slowmotion och helikopteråkningar. Allt på en gång, för att ackompanjera en lagom stökigt tatuerad killes resa (med kokosvatten i ena handen och skateboard i andra) mellan lägenheten han aldrig kommer få råd med, till jobbet som är anledningen. Givetvis behöver en sådan stark story även toppas med två sorters soundtrack och läckra drömsekvenser där vår käre protagonist fantiserar om lyckan i att komma till jobbet, fistbumpa en kollega innan de gets down to business och börjar skära frukt och preparera juicebaren inför ännu en härlig dag i livet som en av Joe's Douches.

Jag tycker att videon är helt makalös. Så dålig att den blir bra. Så absurd att den blir rimlig. Döm själva vettja:


tisdag, augusti 23, 2016

Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie

Igår blev det rabalder om boken Livet med kvantfysiska glasögon. Den har tydligen blivit något av en kioskvältare vilket är rimligt på fler än ett plan.

För det första ser formen och omslaget ut som en klassisk lustifikation. Ungefär som den gamla jultidningsfavoriten Dassboken, som är fylld med snuskhumor och gubbskämt. Bara med tanke på hur många upplagor den sistnämnda tryckts upp i, borgar den förstnämnda för en braksuccé (vilket som sagt också verkar vara fallet). På omslaget figurerar "författarna" Mikael Säflund och Titti Nordieng på en bild som närmast får mig att tänka på random fotografi där gamla människor går på maskerad med fritt tema och halvhjärtad insats. Man skulle också kunna säga att de ser helt jävla sinnessstörda ut.

För det andra så utlovas det redan på omslaget mirakel för hälsa, lycka och framgång. Är det några människor som verkar tacksamma att mjölka på pengar så är det väl psykiskt sköra och allmänt lycksökande människor som lätt skulle offra hälften av sina vitala organ för ett litet mirakel. Det gör såklart att den här typen av publikationer och dess upphovspersoner alltid bör granskas extra mycket.
 



Vid en första anblick tog det tydligen 6 miljoner sålda exemplar innan den här boken började synas i sömmarna och uppmärksammas i media, vilket såklart skulle vara beklagligt på många sätt. Men om man tittar lite närmre ser man att den finurliga succétrålaren till textrad bara är en beställning till "nollpunktsfältet". Oavsett. De ligger högt på försäljningslistorna, vilket talar sitt tydliga språk. Utöver den mest självklara målgruppen för självhjälpslitteratur så finns det uppenbarligen även väldigt många idioter här i världen.

Enligt författarna till boken handlar livets medvind egentligen bara om något så enkelt som att applicera kvantfysik och beställa sin framgång via ovan nämnda nollpunktsfält. Frågor på det? Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie.

Vidare teoretiserar författarna t.ex. kring att sjukdomar inte existerar utan bara är en fråga om inställning. Cancer, Alzheimers, Ebola och you name it. Det är bara feltänk. "Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration", säger författarparet. Wow!

Själv höll jag på att sätta i halsen när jag såg bilden i artiklarna. När vi bodde i Majorna bodde vi nämligen rakt ovanför den kvinnan i författarparet. Vi hade inte så mycket kontakt egentligen men jag kände direkt igen hennes tomma blick från alla de gånger hon kom upp och ringde på mitt i natten för att beklaga sig över oväsendet vi förde när vi gick runt i vår lägenhet. Hon förklarade att hon hade väldigt svårt att sova och upplevde att våra fotsteg skulle få hennes tak att rasa in. Hon föreslog passivt aggressivt att vi skulle börja tassa mjukare för annars skulle hon bli tvungen att ta det "vidare". När vi tittade på tv upplevde hon att basljudet färdades på ett sätt som fick murbruket att rasa inne i huskroppen och om någon hade fest på gården kom det snabbt klagomål om att lukten av cigarettrök höll henne vaken. Under de år vi bodde där sattes det även upp x antal lappar i området som behandlade störande av hennes lugn och ro. Tydligen är kvantfysiken rätt begränsad ändå. Man kan fantisera sig till ett drömboende och Cancer och Ebola går tydligen att tänka bort, men taskig sömn, där har naturvetenskapen inget att komma med. Rätt ironiskt ändå.

Och tittar man lite närmare på den manlige författarförmågan, Mikael Säflund så verkar vid en snabb titt extremt påläst med lika många legitimationer, diplom, certifikat och examen som en människohud har porer. Dessutom inom ämnen vars titlar förvisso kräver en magisterexamen i lingvistik för att ens kunna bilda sig en uppfattning om vad hans pseudo-vetenskapliga-expertis härrör. Men ändå. Vad sägs till exempel om klassikter som Kommunikologi, Full Sensory Perception och medvetandeteknologi? Eller de mer självklara rackarna Matrix Energetics, Kvantfysisk Förändring och kanske min personliga favorit ändå – Goalmapping. Tur att det blev en bästsäljare till slut, med tanke att det måste ha varit dyrare och mer tidsödande att gå alla flumkurser, än att komma upp i nionde OT-nivån i Scientologkyrkan.

Två av CV-punkterna skingrar dock dimman en aning. Mikael Säflund har nämligen en Magister i Entreprenörskap och är dessutom universitetsutbildad Regissör och skådespelare. Bra grejer att ha i bagaget när man ska tuta folk på pengar med mumbo jumbo.

måndag, augusti 15, 2016

Googla röv

Hej! Hur defibrillerar man igång en halvdöd blogg egentligen? Finns det någon smart strategi för det? Antagligen inte. Antar att det bara är att börja gräva där man står, vilket i mitt fall är som en aningen stukad person i bakvattnet av 2016 års upplaga av Way out West. Och egentligen finns det väl inte så mycket att säga om det hele som Den Lilla Oron inte redan har fångat i ett sjukt roligt och träffsäkert inlägg. Men i helgen led jag mer än jag gjort på länge och känner att jag måste prata om det.

Men med risk för att låta som en grinig gubbfan. Sicket rövår va!? Typ allt var ju röv i år. Rövväder. Rövpriser. Rövmat. Röv-line-up.

Way Out West, 2016

Jag minns 2007. Precis när jag hade tröttnat på att årligen emigrera till ett dansk lerfält precis efter midsommar. Då uppstod Way Out West som en lagom sexig hägring. En musikfestival i min egen by, som på ett fint sätt skulle lösa min plötsliga inkompatibilitet med 1. Torftigt campingliv (även ur EU-migrantperspektiv). 2. En 45-procentig risk att få ett gäng isländska bajs-dread-trubadurer som närmsta lägergrannar. 3. Att under en vecka låta den personliga hygienen förfalla till nivåer som jag gissar strider med Europakonventionen.

Perfekt!!

Som förstagångsbesökare var man såklart tvungen att kalibrera förväntningarna en ganska fet aning. Medan Danmark är ett land för glada livsnjutare (och rasister) är Sverige lite mer ett land för tuktade smygfyllon (och rasister). Det gör att Roskildefestivalen vid en jämförelse känns lite som Disney-versionen av en postapokalyps, där en glad och människovänlig tillvaro får en veckas total anarki att framstå som en fullt rimlig världsordning. Medan Way Out West framstår lite mer som en årlig byråkrat-kickoff med sina väktarförsedda dryckeshagar och nya kreativa förtäringssanktioner varje år.

Men med det sagt så gillar jag ändå att gå på Way Out West. I vanliga fall. Det brukar vara en så fin övergång mellan semester och jobb och jag har varit där alla år utom två. Det säger ju ändå något. Det är lite härligt med en festival där ålderssegregationen är såpass minimerad att även vi lite äldre människor, med ordnad ekonomi, fotriktiga skor och allt sånt, kan få stoja till det lite en gång om året utan att löpa risk att bli tagna för pervon och/eller föräldrar på stan. Men i år skavde det banne mig rätt ordentligt att punda upp dryga två papp, vilket gjorde att jag med både spargris och värdighet som insats valde att istället chansa på begagnade biljetter via Blocket. Köpte två biljetter billigt av en kille i golfjacka och punktajta jeans, som höll i sin cigarett på ett sätt som fick det att se ut som att han rökte en morakniv. Han hade även med sig en kompis med bakåtvänd keps, lång page, väloljat munläder och en facebook-profil som skvallrade om att han jobbar på Joe & The Juice. Nog sagt.

Det gick bra. De praktiskt taget kastade biljetterna efter mig, vilket jag misstänker dels berodde på årets aningen svajiga line-up, men kanske ännu mer vädergudarnas dåliga humör. Istidskyla och horizontalregn tar liksom udden av festivalsug.

Personligen tycker jag nog ändå att det sämsta med Way Out West är att krocken mellan deras ultrakommersiella samarbeten och den vakande anden av farbror-duktig-idealism avlar fram en helt ny ras av festivalbesökare. Jag måste erkänna att de skrämmer skiten ur mig.

Foto: Mats Tellving

Se hur självklart han håller i en liter chokladvälling när han målmedvetet går in mot festivalområdet. Som att det är det mest naturliga i hela världen. En lydig soldat. Fy satan så sjukt!

Att Oatly är där med sina svinäckliga produkter är väl egentligen bara jätterimligt. Hela deras idé är ju att försöka övertyga människor om att havremjölk är det självklara alternativet till vanlig komjölk. Men om det är så här effektiv hjärntvätten är vill jag bara knäppa mina händer och gråtande be om nåd. Snälla, låt mig hellre dela festival med 30 000 x bajsmannen än en armé av det här.

Och om det ska börja googlas mjölk hit och dit ska man nog passa på att googla palmolja också. Då får hållbarheten plötsligt lite kortare datum.

Om Way out West kunde fokusera lite mer på att göra festivalen till en så rolig musikupplevelse som möjligt i första hand istället hade jag inte brytt mig ett piss. Men när det hela blir en hållbarhetskonferens börjar man snart se alla sprickor i kristallen. Bara för att Max kränger veggoburgare under festivalens tre dagar försvinner inte alla ton nötkött de glatt serverar resten av året. Och även om Tutti Frutti råkar släppa en liten gelatinfri produkt så försvinner inte bulklasterna med grisprotein de plöjer ner i övriga 98% godispåsar. Om hållbarheten bara mäts innanför festivalstaketet kan väl Shell lika gärna komma dit och sälja sina goda kanelbullar. Eller varför inte låta Bofors gå in och sponsra hela jävla stället med Pulmicort, så länge de lämnar in sina Haubits och pansarskott i garderoben? Det vore kanske ändå det mest rimliga samarbetet Way Out West skulle kunna teckna – med tanke på hur överhängande risken var att utveckla förkylningsastma i år. Behöver jag ens förklara hur jag känner inför att blir träffad i huvudet av en chipskanon när när jag passerar Doritos monter, eller hur min hjärna tvingas registrera hur eventpersonalen från frysmatföretaget Findus ballar sig med bjudglass och gratis tatuering innan jag ens hunnit känna lukten av havremjölk?

Nä fy fan för allt det där!

Vad sägs om att Luger lägger lite mer energi på att boka band till nästa år, istället för att slå knut på sig själva i jakten på en storleverantör av fermenterat te? Bara ett tips. Och samarbetet med Agrikultur. Om man har tid att sätta sig och äta en femrätters för tolvhundra spänn mitt under en musikfestival. Säger inte det något om bristande fokus då? Alltså, servera jättegärna bara vegetarisk mat. För all del. Men fyra rotfruktsflarn och en torr grönsakspuck är tyvärr ingen day saver när man står upp till midjan i lera.

När vi ändå pratar hållbarhet. Slöseriet med tid det är när man mot sin vilja köper en pissvarma 33cl Norrlands i PET-flaskor för 60 spänn stycket, och de i kassan envisas med att utsätta en för det extra momentet att låta kunden själv slå in totalbeloppet... Jag lovar att det är lättare att bota AIDS än att hitta EN enda transaktion där någon medvetet skulle ha lagt på dricks.

Kanske är det också lite för att jag nu när jag börjar pusha 40, och inte lika obrytt kan njuta av livet med plastpåsar på fötterna i ett par Converse när lervällingen går upp till anklarna, som jag känner mig såhär himla skör. För när jag vaknade på lördagen så kände jag mig som ett gammalt träd som girigt sugit upp fukten med rötterna (fötterna). Det pulserade från knäna och neråt. Hettade. Jag tänkte på några tjejer som dag två fortfarande envisades med att bära flipflops. Det var Keith Richards-nivå på fuckfingret de gav sin personliga hälsa.

Braveheart.

Men jag tänkte också på killen som stod framför mig när ösregnet började. Han hade sadlat på med sina Ralph Lauren loafers i blå mocca och säkrat upp med grå strumpor. Verkligen ett ypperligt val av fotbeklädnad. Jag var fan tvungen att ta upp mobilen för att dokumentera. Det vilade något nästan fridlyst vackert och vemodigt över den naiva hoppfullheten.

Ja! Jag är besviken. Och Gnällig. Som fan.

lördag, juli 16, 2016

Stadsfest

Efter sånär som en veckas tokledighet i  Mellbystrand kan jag konstatera att jag har kommit in i ett slags lugn. Ett aningen rastlöst lugn om ni skulle fråga Josefine. Men ändå. Veckan har tillbringats i Mellbystrand med lagom blodiga aktiviteter som t.ex. läsning, minigolf och ett par partier av skitspelet Kubb (fy fan vad jag hatar Kubb). Och imorgon bär det av till Prag. Helig mark för Pilsner Urquell-älskare som undertecknad. Den moderna ölens moder, fader och heliga ande.

Men idag är det stadsfest i Laholm. Det är nåt speciellt när mindre orter ställer till med stadsfest. Jag älskar Laholm. Det är en fantastiskt vacker liten stad och bra på många sätt. Men varenda gång jag ser programmet för den årliga stadsfesten hugger det till som av en smutsig stilett i magen. Ångest. Det är liksom krocken mellan det fina i viljan att skapa något fint för invånarna att samlas och ha skoj kring en sommardag om året och bajsmackan till ambitionsnivå.

Det hela består av två delar:

Dagen som är gratis och öppen för alla. Då bjuds det på allt från glass och ballong till körframträdande, gympauppvisning, linedance och någon random form av dassig underhållning. För några år sedan stod Ulf Lundells gamle parhäst Janne Bark på scenen och sexade upp publiken med några fräcka riff. Det var vi, en utvecklingsstörd kvinna som dansade loss allra längst fram och några medelålders infödingar som gått åt spriten tidigt dagen till ära. Janne svängde med gitarren och åt oblygt upp Josefine med blicken. Det var groteskt.

På kvällen dundrar de på med det feta underhållningen och då är det klart att det kräver sitt inträde (vilket i år ligger på en kvarts tusenlapp). Men så får man också pang för pengarna. Affischen ger sitt löfte om att kvällen ska komma att kantas av flera härliga uppträdanden. På listan står bl.a. Voizone (som jag bara förutsätter är något slags a capella-spektakel), Edward and the Hayriders och SNSB som består av ett gäng killar som är så fräna att de valt att gå under en akronym som utläses Sveriges Näst Snyggaste Band (på riktigt), vilket blir extra kul när man ser bilden på dem och det blir så jävla uppenbart att de egentligen tycker att de är SSB (Sveriges Snyggaste Band).

Korpengänget: Sveriges Näst Snyggaste Band

De riktigt tunga namnen är markerade i fetstil och då är det inga mindre än de lokala förmågorna "Joddla med Siv" (?) som ska tända glöden hos Laholmarna. Och när det väl glöder är det dags för nästa feting att ta över. Och vem passar då bättre än Lennie Norman aka mannen med världens kortaste Wikipedia-sida? Nej, svara inte, det var en retorisk fråga. Det givna svaret är såklart "alla", vilket givetvis också innefattar kvällens konferencier tillika headliner Clabbe af Geijerstam eller "Legenden Clabbe af Geijerstam" som programaffischen ordagrant proklamerar.

Jag har tillbringat delar av nästan tio somrar nere i de här trakterna och det kan jag säga. Det krävs inte mycket för att få uppslutning på ett event i Laholm. Folk går man ur huse. Bara det händer någonting (vilken med ovan nämnda uppsättning kanske är gränsfall ändå). Det är nog inte unikt för Laholm heller. Det fungerar nog på ungefär samma sätt i Finspång också och de flesta mindre samhällen. Inget kommer gratis. Man får själv söka upp aktiviteter och större delen av året när det råder allmän dvala så lägger sig händelsefattigdomen som ett tjockt lager aska. Och alla vet ju att under askan glimmar glöden. Den glöd som Lennie och Clabbe ikväll är tänkta att blåsa liv i nere i Laholm City. Nä, fy fan alltså. Jag unnar verkligen Laholmarna lite bättre nivå på underhållningen. Jag menar det måste ju finnas drivor med folk som åkte ut allra först i både Sikta mot Stjärnorna och Fame Factory, som ändå borde vara tio gånger mer aktuella affischnamn än Claes af Geijerstam och Lennie Norman.

Let me entertain you!

Frågan är ens hur arrangörerna, med sina samlade medel, ens lyckades få till en så risig uppsättning. Fick de ett bra paketpris på ö-kändisar när invigningsturnén av Caremas nya äldreboenden plötsligt bokades av pga "bristande intresse" från de boende?

Och tänk bara att vara Clabbe af Geijerstam. Alltså säkert asball på 70- och 80-talet. Inget tvek på det. Då var hans kalsonger säkert rena alfabetsgruvan. Men 2016. Sveriges första discjockey och mannen med munlädret från succéformatet "Rakt över Disc", som sägs ha varit populärt under nöjessveriges DDR-era. Inte riktigt samma håll-käften-status idag kanske. Usch! Jag kan bara tänka mig motigheten i att behöva masa sig ut på vägarna ännu en gång och leka a-listare på sina svingamla meriter. Lika lätt som att köra ett gympapass i en bassäng med smältost. Duon Clabbe och Lennie får mig att tänka på Mikey Rourke i The Wrestler. Minus musklerna. Ett sånt bottenlöst jävla mörker det måste vara.

Nej, det har inte med någon taskig inställning till Clabbe att göra. Jag har inget emot honom. Tvärtom. Han verkar väl vara en ganska så genomhärlig person. Men det verkar vaktmästaren på mitt jobb också. Jag vill för sökerhets skull också påminna om att jag själv kommer från Göteborg, så ingen kommer på tanken att det här skulle handla om nån dryg storstadselitism. Göteborg. Staden som tycker det räcker gott att låta Bruce Springsteen och Håkan Hellström frälsa byborna en gång om året för att kunna kalla sig musikstad. Staden som verkar hata små och mellanstora scener.

Jag kan bara inte låta bli att reflektera hur bisarrt det är att artister lipar över hur svårt det är att livnära sig på sin skit när landsorten fungerar som ett storindustriellt skyddsnät för personer för att de var duktiga på att spela skivor och prata fort för fyrtio år sedan.

torsdag, juni 23, 2016

Semester calling

Den senaste tiden (läs: hela våren) har jag inte känt av det minsta lilla sug efter att att göra ett enda nedslag mer än nödvändigt på mitt tangeltbord. Det har gjort att det har uppstått ett äckligt stort glapp i den här bloggfan. Det enda jag haft ork att dela med mig av är jobb och det är ju tråkigt.

Men nu nalkas sommaren, semestern och de dekadenta dagarnas prime time. Det kommer troligtvis också leda till helt nya infallsvinklar och meningslösheter av lite mer "klassisk" karaktär.

Men först. En sista shout out för vår lilla tv-serie som jag pysslat med en stor del av min vakna tid på sistone. I veckan släppte vi fjärde och sista avsnittet av Typiskt Göteborg. Se det. Annars jävlar.




Och för ordningens skull (samt alla Glenn Hysén-älskare) passar jag på att posta trailer för avsnitt 3 också.





Nu blir det inget mer pushande av jobb. Promise.

onsdag, juni 08, 2016

Typiskt Göteborg

Ja, jag spammar här och kommer att göra minst två inlägg till om det här programmet men jag har jobbat så jäkla mycket för att få till detta. För övrigt är detta kanske mitt favvoavsnitt dessutom.

I andra avsnittet är det fokus på Göteborgs stolthet, färsk fisk och skaldjur i olika former. David och Kakan inleder dagen i ottan med ett besök på fiskauktionen där Kakan får feeling bland fiskegubbarna och råkar buda hem alldeles för mycket fisk. Duon hinner också träffa en mästare i ostronöppning och kockarnas Joe Labero innan de plötsligt befinner sig omkringdrivande längs stadens gator i en gammal PV. De sjunger stämsång med självaste Niklas Strömstedt och hamnar till slut i ett industriområde på Hisingen – så långt från räkmackor och fisklukt man kan komma.



Se hela programmet på goteborg.com/typisktgoteborg

fredag, juni 03, 2016

Lamotte har överträffat sin egen uselhet

I helgen var Joakim Lamotte igång igen. Han spenderade sin fredagskväll med att livesända två dryga timmar från Göteborgs gator, via sin facebooksida. Temat var att gå till botten med gatuprostitutionen i Göteborg. På absolut ingens begäran. Vi snackar lågvattenmärke av guds nåde.


Jag vaknade på lördagmorgonen och såg att debatten var i full gång. Jag låg kvar länge i sängen och tittade självskademässigt på hans video och häpnades av vad jag såg. Det är svårt att beskriva obehaget jag kände, men i förrgår publicerade Johan Hilton en både rolig och hemsk skildring av det hela i DN. Rolig för att han sammanfattar Lamottes värv med att det var som att se Pellefant dra på sig murvelhatten *asgarv på den träffsäkerheten*. Hemsk för att han drar en parallell till Stampenkrisen och hintar om att det här kanske bara är en försmak av framtidens journalistik. En dystopi på steroider alltså. Blir det sanning är allt hopp om en bra framtid ute. Då är det kanske lika bra att börja kamma sig med ett hagelgevär.

Jag kan fan inte tänka mig något värre än en avprofessionaliserad jounralistkår känner jag. Mardrömsbilderna jag får i mitt huvud hämtar sin inspiration från den stora nedmonteringen av psykvården kring millennieskiftet. I takt med att mediahusen klappar ihop kommer vilsna kvällskursjournalister och glada amatörer som Lamotte slussas ut från sina redaktionella uppdrag och börja löpa amok längs gator och torg i jakt på en göttigt populistisk story. Och då snackar vi nog inte en eller två skrupellösa individer. Marken kommer bli alldeles slipprig av alla pressleg som kasserats och vanligt folk kommer inte kunna röra sig fritt på stan utan att bli stoppade av en ivrigt jagande swishtorsk. Vi kommer nog att tigga om den gamla goda tiden och önska att fler hyperaktiva mobilabonnemangsförsäljare ska ockupera stadens allmäna utrymmen igen. Låt dem härja fritt. Bara vi slipper titta upp från en kall uteserveringsöl och riskera att möta Lamottes tomma blick. Den är som att oskyddat glo rätt in i solen och även om man har svetsglasögon kommer det inte hjälpa, för inga brillor i världen har ett uv-skydd som skyddar mot dubbel solkraft. Fytti faen!

Jag är nästan beredd att börja volontärjobba för att uppbringa ekonomiska medel till en låtsasredaktion som kan skicka ut Lamotte på kontrollerade och betalda gig, så att han slutar roama gatorna fram på det sätt han gör. Hade jag fått välja hade jag gärna erbjudit honom exakt så mycket han vill ha för att i en matig reportageserie, verkligen fördjupa sig i irländsk torvbrytning, eller nåt annat intressant. Bara han slutar med sina facebooksända spontanräder.  

Redan innan helgens påhitt  hade jag svårt att få grepp om hur Lamotte är funtad egentligen. Men jag är rätt tveksam till om han besitter större konsekvensanalytisk förmåga än våt papp. På riktigt. Killen hör att det rapporteras om att prostitutionen i Göteborg breder ut sig, och vips så har ryggradsreflexen krängt på honom en stålmannendräkt i form av ett stycke gråmelerad munkjacka. Han fattar sin smartphone som ett svärd och kastar sig ut i skydd av mörkret. Lamotte tänker kolla hur det egentligen ligger till med sexhandeln i Göteborg. Och det bästa sättet journalisten i honom kan komma på att göra det är att krogragga beyond after work-lulliga snubbar på uteserveringar. På en fredag. "Ska det vara lagligt eller olagligt att köpa sex?", frågar han. Och plötsligt består den manliga delen av befolkningen av 100% ultraliberaler. "Alltså, om ingen far illa så...", "Öh, om tjejerna gör det av fri vilja tycker inte jag att det..." och här skulle jag kunna fylla på med fler av de briljanta svaren. Lamotte fnissar nervöst och bekräftande omvartannat.

Av de personer Lamotte träffade så var det i princip bara kvinnor som hade nåt vettigt att komma med, men dem orkade han inte ens lyssna färdigt på. Det var som en ond fars.

En tjej sitter med ett riktigt rövgäng utanför en e-sportbar. Killarna har lyckats dricka ner sin intelligenskvot med uppskattningsvis 70%. Tjejen är skärpt och pratar med Lamotte. Plötsligt flabbar killarna bredvid till över nån fyndighet och vips så sveper Lamottes kamera bort från tjejen som är mitt i sitt resonemang. Hon tystnar. Lamotte drar vidare mot nästa party-posse. På vägen hinner han både tigga swishpengar för att ha råd att fortsätta med sina supergräv, och drabbas av den briljanta idén att han själv ska testa att cruisa runt med sin herrgårdsvagn och låtsas leta efter sexförsäljare i Rosenlundsområdet lite senare. Bara som ett experiment. För att känna hur det känns. "Lite osoft" kan han tänka sig att det kommer kännas säger han efter en stunds eftertanke. Epic. Fingertoppskänslan som Lamotte verkar begåvad med känns nästan fridlyst och kan nog helt ärligt bara uppstå som frukten av en ohelig allians mellan Malou von Sivers och Marcus Birro. Jag anar ugglor.

Alltså jag vet knappt vart jag är påväg med den här texten. Hur jag än försöker boxa intrycken så är de där två timmarna något jag aldrig mer vill uppleva en enda sekund av. Lite osoft räcker ingensatans. Särkskilt inte efter att Lamotte blivit bortschasad av kvinnorna från Rosenlundsstödet, som gör något på riktigt för att hjälpa kvinnorna som prostituerar sig vid gatorna, men ändå ställer sig och filmar dem på håll. Mot deras vilja och trots att han fått det tydligt förklarat för sig att det enda han gör när han håller på och håller på är att utsätta de redan utsatta kvinnorna för ännu större fara. Det är rätt så jävla bold att då ändå ställa sig på andra sidan gatan om marknadsföra den exakta geografiska positionen där de står. Givetvis stärkt av hejaropen från sin debila och/eller moralisk förruttnade tittarskara. Men ändå.

Det är inget fel på ämnet. Han hade troligen kunnat göra ett jättebra jobb om han faktiskt ville göra seriös journalistik. Han kunde bokat tid och pratat med representater från Rosenlundsstödet och andra initierade personer för att lyfta ämnet och uppmärksamma hela situationen. Men det skiter han rätt uppenbart i. Han bidrar på inget sätt till någonting positivt med de här spekulativa och ofräscha livesändningarna. Han kommer inte fram till någonting av värde överhuvudtaget. Han kommer inte med någonting nytt överhuvudtaget. Istället för att växla ut kraften i sin plattform och uppmana sina tittare att bidra med några slantar till en organisation som faktiskt gör skillnad för tjejerna som går på gatan, väljer Joakim Lamotte att vädja om bidrag för att kunna fortsätta sin hobbyjournalistiska karriär via facebook. Och det funkar säkert, vilket känns ännu mer hopplöst.

Det skulle vara intressant att titta närmre på om Lamotte ens betalar skatt för sina mecenat-pengar.



tisdag, maj 31, 2016

David & Kakan

Ok, nu blir det lite mer jobb...


Förra inlägget var en liten push för mina kollegors fina arbete. Nu vill jag lyfta det senaste projektet jag själv jobbat med på sistone. En webb-tv-serie i fyra delar som heter Typiskt Göteborg. Det är en ny sommarserie, där David Sundin och Kakan Hermansson besöker Göteborg för att försöka komma fram till vad som egentligen är grejen med västkustens huvudstad. Kolla trailern.



Första avsnittet finns nu att se på goteborg.com/typisktgoteborg. Ba' gört!

Serien spelades in under fyra intensiva dagar tillsammans med Nexiko. Både David Sundin och Kakan Hermansson är bland de minst jobbiga personer jag någonsin jobbat med. Helt otroligt positiva och spontana rakt igenom. Och roliga. Trots svinlånga arbetsdagar. Jag tror att det märks genom skärmen att de hade kul på riktigt. Genom serien kommer de dyka ner i ett antal klassiska Göteborgsföreteelser och med det som utgångspunkt arbeta sig fram genom staden. På vägen kommer den som tittar få se allt ifrån nervösa ståupp-debuter, spontantatueringar och total nybörjardominans på fiskeauktionen, till en slags Carpool Karaoke med Niklas Strömstedt, skärgårdsyoga med Glenn Hysén. Vi får också se hur duon utmanar sina djupa rädslor för höjder i sin jakt på Göteborgs och göteborgarnas sanna väsen.

En extra rolig grej var att David och Kakan knappt hade träffats före inspelningen, så att de skulle få kemi var lite av en chansning. Men det visade sig att de var "matchningen från gudarnas rike", för att använda Kakans egna ord. Kom ihåg var ni såg det här radarparet först.

fredag, maj 20, 2016

En energisymfoni

Bråda tider. Lite bloggande på sistone. Ska ändra på det men sitter med näsan precis ovanför vattenytan. I väntan på lanseringen av kampanjen jag själv jobbar med för fullt just nu, måste jag passa på att dela mina kollegors senaste projekt, där de har låtit tonsätta Göteborgs energiförbrukning.