torsdag, september 14, 2017

En go VIP-gäng

Min hjärna klarar sällan mer än noll intellektuell friktion efter en jobbvecka. Så ock i fredags därför öppnade vi en påse chips och tittade lite på Biggest Loser VIP. I know, I know, I know...

Det är svårt att på ett någorlunda nyanserat sätt återge känslorna som sköljer över en medan man ser programmet. För det första så är det ju ett vidrigt och människoföraktande format från början så upphovsmakarna lär nog få smaka skärseld för det vad det lider. För man får väl hoppas att sådan cynism inte kommer att passera obestraffat. Den här gången är det i alla fall inte några vanliga random "tjockisar" som står i centrum för att bli förnedrade när Svensson tittar på, utan några av de mest damtidningskompatibla äggen vi har. Därför är det heller inte övervikten som är det iögonfallande när programmet drar igång. Det är själva personerna som mönstrat på i rollen som ett VIP-crew.

Anna Book, La Camilla, Runar Sögaard, Farmen-Blondie och Ullared-Morgan. Det är tydligen de creddigaste fejsen produktionen kunde komma upp med. Eller är det de mest desperata? Det får i all fall mig att undra om det rör sig om någon slags avancerad dubbelironi från beställarens sida. Jag vågar inte ens spekulera i hur många stenar de egentligen måste ha vänt på innan de till slut landade i årets uppställning och kunde börja låta kameran rulla? Utan att försöka göra mig lustig måste jag säga att det känns som att betydelsen av VIP devalverats ganska kraftigt.

V.I.P.

Maken till dassigt gäng måste man fan leta riktigt länge efter. Kanske inte efter Anna Book då. Hon fastnar väl i trålen varje gång det vankas lite air time. Hela hennes samlade värv består av att hon gjorde ett framträdande i pedofil-barnprogrammet Solstollarna och sedan tävlade i mello med en alfabetsvisa nån gång på 80-talet. Efter det bygger hela hennes fame i princip på deltagande i olika hopp och lek-format, plus en jävla massa besvikelser i Hänt Extra. Det är inte som jag raljerar nu, hon säger det själv i ep3 (om än med en obegriplig stolthet i rösten) att hon varit med som deltagare i princip landets alla underhållningsprogram. Som att det är en bedrift. Men resten av dem? Vilket nummer på listan stod det t.ex. Runar på? En spritfet gammal norsk dissenter som i princip upphörde att existera på nöjeslöpen i samma sekund som Kicken (också en jävla stjärna) började penetrera hans exfru. Inte fan var det topp 100 i alla fall. Möjligtvis om de hade kunnat få med hans polare Thomas Brolin och Dr Alban i ett och samma paket.

Även om Farmen-Blondie verkar vara en rätt skön och lättsam prick så gör inte hans deltagande i en dokusåpa 2002 honom per automatik till en typisk VIP-personlighet och superkändis. Jag vet truckförare som är minst lika sköna och överviktiga som honom. Och Morgan Karlsson, känd från långköraren Ullared (ytterligare ett förnedringsformat). Han kan ju rimligtvis bara ha blivit castad för att vässa lyteskvoten i programmet ytterligare. Är det inte läge att mygga av honom snart? Vad är han föresten för lallare egentligen? Han är ju inte ens särskilt skön. Tvärtom. Han verkar till och med riktigt jävla oskön. För mig är det helt ofattbart att Ullared-Morgan har gått och lyckats bli folkkär som en slags realityfigurernas Måns Zelmerlöw. Det säger ju egentligen mer om det svenska folket än politiska opinionsundersökningar gör.

Tänk om tv-signalerna någon gång i framtiden når ut till en annan galax med intelligent liv och de lyckas avkoda VIP-begreppet för att sedan se den här säsongens loser-liga tituleras så. Då kommer de ju med största sannolikhet att reagera på volley och rikta sina feta laserkanoner åt vårt håll och paniktrycka på den röda knappen. Ok, det var kanske lite av en sci-fi-spaning. Det räcker ju egentligen att föreställa sig hur det skulle kännas om man tog med en iPad till random u-land, klickade sig in i princip var som helst för att mötas av en lipande Anna Book och tvingas förklara att denna brokiga skara kvalar in som VIP-gäng. Stolthet är inte ordet jag letar efter. Sverigedemokraterna skulle ju kunna använda det som avskräckande propaganda. Smälla upp stora digitalskärmar vid gränskontrollerna med med "Biggest Loser VIP" rullande i bakgrunden samtidigt som man matar på med budskapet: "This is Sweden. You are welcome!". Inte en jävel hade velat komma hit. Brrrr.

torsdag, september 07, 2017

Jihde goes Jihad

Idag läste jag det bästa jag läst på länge i Aftonbladet. På riktigt. Det liksom pirrade till i hela kroppen när jag möttes av Peter Jihdes allvarliga blick och den krossande nyheten att Peter Jihde blivit grovt kränkt på Coop i Lidingö. Alltså inte bara lite lätt kränkt utan verkligen helst sinnessjukt mentally raped, och därför kör ett klassiskt kvällstidningsras. Tack Aftis, jag skrattade mig mätt...

Men jag tycker att vi tar det från början.

Diabetikerförbundets egen Tom Cruise besökte alltså Coop i Lidingö för att handla. Men när han kom till fruktdisken brann en säkring av och han blev plötsligt rasande. De hade placerat en låda apelsin-daim mitt bland den riktiga frukten. Vad i helvetes satans jävlar, tänkte Jihde, plockade upp sin mobil och lät helvetet regna på instagram: "Fy fan COOP. Choklad i fruktdisken är något av det lägsta jag varit med om. Gör om! Gör rätt!". För få lite extra tryck i den socialmediala riskokaren sände han av det hela med en otroligt kraftfulla hashtagen #jihdesdiabetes. Nu skulle de där små coop-svinen allt få veta hut. Nu skulle de dras med näsorna i smutsen. För när Jihde ser rött, då ser han banne mig rött.

Cowboy Bob nödläge röd: En låda apelsin-daim har placerats bland apelsinerna på Coop Lidingö!!

Mycket riktigt. Efter två sekunder gick larmet på Aftonbladets hotline: "Jihde Kränkt. Agera! Nu!"

När Aftonbladet pratar med Peter Jihde så menar han att det gamla talesättet "Frukt är godis" minsann inte är en ursäkt för att placera ut choklad på fruktavdelningen. Läska och locka sådär oprovocerat. Snacka om att känga in ansiktet på alla diabetiker. Som att skänka utgångna sedlar till barncancerfonden, lägga ut en låda rent heroin i metadondisken eller nåla sönder alla kondomer i AIDS-disken. Fatta!!

Som tur är fick han massivt stöd från sina insulin-kompisar (ett riktigt rövgäng):

"Håller med! Inte ok!", kommenterade en.
"Så märkligt!?? Undrar vad de motiverar det med?", undrade en annan.
"Håller verkligen med som diabetiker", skrev en tredje.
"Verkar som att Coop tyckte de var fyndiga när de gjorde en sådan sambandsexponering, men den var ack så malplacerad!", funderade en fjärde.

Alltså, det är ju inte som att butikspersonalen sondmatar alla diabetiker men krispig knäckkola bara för att den råkar ligga i närheten av frukt. Om man konstant väljer att bli kränkt borde det väl räcka att Coop säljer Daim överhuvudtaget. Det är en rätt tunn kreativ linje man får balansera på som butiksansvarig om man ska behöva ta hänsyn till lipsillar och tråkmånsar precis hela tiden.

Hursomhelst tog det skruv. Boom! Butikschefen på Coop Lidingö tvingas snabbt dra ner byxorna och ställa sig på alla fyra och be om ursäkt. Boom! Jihde was here. Boom! Jihde är nöjd och plockar ner sin sociala brandfackla och ersätter den med en bild på en banan där han skrivit ett glatt och uppmuntrande budskap till sina såta fiender: "Snyggt hanterat Coop. Tack /P".

Åhh jag skulle kunna bli en Patreon här och nu för att få tillgång till skitsnacket om Peter Jihde i Coop Lidingös lunchrum idag. De måste ju tycka att han är en sådan löjlig människa och vilja köra honom i kartongpressen.

Mest av allt börjar jag ändå undra hur välmående en nation egentligen kan bli? När ett gäng diabetiker inte bara gaddar ihop sig som en aggressiv hatmobb så fort de ser en felplacerad chokladkaka eller annan valfri oförrätt, utan verkar ha lyckats uppnå en slags diplomatisk minoritetsstatus med rätt att bli kränkta. Och när den fria pressen används till att ständigt publicera mer buskisartad farshumor än faktiska nyheter. Då mår vi nog allt rätt bra ändå.

måndag, augusti 28, 2017

Det pågår något vansinnigt riskabelt på Djurgården

Var på en studieresa i Stockholm förra veckan. Gick på olika utställningar och museer för att blah blah blah... Bland annat var jag på Abba-museet och fick mig "en upplevelse fylld av musik", som taglinen man möts av en vid en snabb googling utlovar. Besöket gav mig också en nästan läskig teori som jag bara inte kan sluta tänka på.

Classic

Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.

Tuschpenna, really Bjorn and Benny?

Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.

Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.

Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?

Vax. 2017. Nice.

I alla fall.

Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.

Britt-Marie och Kjell x 5000.

Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.

Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.

Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.

torsdag, augusti 17, 2017

Med Luffartåg genom Europa

Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.

Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild.

Men det gick bra. Väldigt bra.

Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.



Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.

Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.

Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv.  Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.

Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.

Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.

För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.

Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.

Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.

Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.

Sedan åkte vi hem.

Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.

Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.

Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.

Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.

Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.  

onsdag, augusti 16, 2017

Hallå hallå... hallå!?

Fy satan vilket långt blogguppehåll jag haft nu. Det sjuka är att jag är mer skrivsugen än på länge men jag har bara inte idits (heter det ens så?) inte sätta mig. Men nu tänker jag göra det ändå. Vet inte ens om någon tittar in här längre. Men men. Ur askan in i... ja glöden kan vi väl i alla fall enas om.

Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?

Phew. Plåtstret avdraget.

tisdag, maj 09, 2017

Janne

Mötte just Janne Josefsson i Vasaallén. Han kisade mot solen och såg ut att lida. Hade munnen öppen och såg allmänt flåsig ut. Tror att han höll på med någon slags motionerande för han hade kortbyxor och en t-tröja i dri-fit-material. Jag blev lite besviken för plötsligt blev han så mänsklig och inte alls sådär tuff och hård som man är van att se honom. Kort var han också. Nä, det var inget kul avslut på arbetsdagen. En sån jävla paffpunka.

Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.

lördag, april 22, 2017

Får det lov att vara ett par färskt nedkylda handskar?

Jag ber om ursäkt i förväg för meningslöst gnäll men skyller det på den förnedrande känslan av smuts och skam man lämnas med efter att man haft bilen inne på service. 7800 gick kalaset på den här gången. Kan man ens ha tråkigare för pengar undrar jag? Men jag fick en stämpel i serviceboken. Alltid något. Då känner man sig i alla fall duktig en gång om året när man lägger tillbaka boken i handsk...

Vad är det för relik? Handskfack!?

Utvecklingen har gått hyfsat mycket framåt i bilbranschen får man ändå säga. Med massa cool features och sånt. AC och rattvärme är två av mina favoritfinesser. Backkamera och parkeringssensorer är också toppen, precis som elsäten med minnesfunktion, yada yada och hela she-banget. Det är ändå ingenting. Hybridtekniken har kommit och gått, elbilar är påväg att bli en svennebananvara och i år ska tydligen självkörande bilar börja köra runt i Göteborgs stad. Snacka om utveckling. Men jag ger mig fan på att även de nya framtidskärrorna kommer att ha handskfack. Det är den enda grejen som inte har förändrats ett piss inom bilindustrin. Vad är grejen med det? Att ingen under hela bilhistorien kommit på tanken att ifrågasätta dess existens? Det måste ju ändå vara ett tag sedan någon, utöver gamla veteranbilsentusiaster, kände ett trängande behov av att skämma bort sina bilhandskar med ett dedikerat förvaringsutrymme. Ändå är det uppenbarligen mer självklart att en ny bilmodell är utrustad med hanskfack än ratt.

Jag hörde att någon biltillverkare gjort en dundermiss och glömt kopphållare i någon familjebil. Bilen var toppen men ingen ville ha den så den fick återkallas. Det är ändå tusen gånger rimligare än att varenda bil som någonsin gjorts sedan 60-talet envisas med att ha ett handskfack. Alltså jag har inget emot själva förvaringsutrymmet. Det är väl bra. Men just att det fortfarande kallas handskfack känns mindre modernt än begreppet gillestuga. Ju mer jag tänker på det ju dummare känns det. Jag vet inte vad folk har i sina handskfack men en kvalificerad gissning är att minst 99% av alla bilägare har sin servicebok där. Borde det då inte vara rimligare att det där lilla facket kallas serviceboksfack? Eller förvaringsfack för att vara på den supersäkra sidan. Det är helt sjukt att ingen utmanat konventionen ens en milimeter och åtminstone försökt reducera bort prefixet "handsk".

Min asiatiska herrgårdsvagn ägdes bergis av nån gammal utesäljare för den har all extrautrustning som fanns att få 2012. De flinka koreanerna har till och med vidareutvecklat det där självklara handskfacket. I en riktning som när man hör det nästan tror att det är uppfinnaren i Lorry som ligger bakom det. När man läser igenom listan över specialutrustning så står det plötsligt "kylt handskfack". Alltså det är ju toppen att kunna förvara sin vattenflaska eller en trekantsmacka med ägg och majo när man är ute och kör. Särskilt om sommaren. MEN KALLA DET FÖR FAN INTE FÖR KYLT HANDSKFACK DÅ. Det är idiotiskt.

Att installera både rattvärme och kylt handskfack i en bilmodell blir kortslutning för mig. Eller åtminstone funktionsvarierad ingengörskonst. Jag lovar, ingen tar på sig handskar för att kyla ner sina tassar. Och om man nu ändå vill bjussa på lyxen med en funktion som erbjuder föraren svala handflator borde väl rattkyla vara en mer rimlig finess?

Eller bara sluta envisas med att kalla det där lilla förvaringsutrymmet för handskfack.

tisdag, april 11, 2017

THK – The next generation

Så har det äntligen börjat dra ihop sig till ännu än säsong av svt:s dejtingklassiker Tro, hopp och kärlek. Hittade helt utan förvarning den kommande säsongens sökprogram igår och klickade mig febrigt in för att kolla. Besvikelse. Milt sagt besvikelse.


Lina, Filip, Jennie och Björn
Om förra säsongen var toppmatad med potential så verkar årets säsong i bästa fall kunna bli lika rafflande som ett parti bingo. Lina, Filip och Jennie. Tre socialt "högfungerade" personer som på sin höjd verkar lite kristet torra och möjligen, vad den fria världen anbelangar, drar lite väl mycket åt äldreboende i sin inredningsstil. Bortsett från nya Filip då som bor kollektivt och har en skateboard på väggen (vem har det ens?). Som THK-fanboy börjar jag onekligen undra vad de har att göra här egentligen.

Den nya Filip har jack shit att hämta om man jämför med förra säsongens Filip som hade stjärnkvalle skrivet i sin neongloria. Om förra årets Filip hade allt man kan önska sig i form av total verklighetsfrånvänd syn på sin omvärld kombinerat med en grandios självbild som får Vladimir Putin att framstå kissnödig, så är gåtan med årets Filip varför han gör sig besväret att marknadsföra sig som from svendom, när kyrkisarna skulle svärma som flugor bara han öppnar gylfen?

Givetvis har jag ända sedan förra säsongen tvivlat på att svt verkligen skulle kunna komma i närheten av förra säsongens tv-magi. Är det ens en rimlig förväntan? Hur många Filip Wennerlund kan det finnas i världen? Om de dessutom ska vara kristna så blir underlaget plötsligt väldigt snävt i ett såpass sekulariserat land som Sverige. Fast å andra sidan så är väl kyrkan en ganska given domän att börja rota i om man vill skaka fram nya stjärnor på de handfallnas himmel.  

Jag ställer i alla fall mina förhoppningar till Björn. Jag får lite ont i hjärtat när jag ser honom. Och ännu mer ont när han berättar hur han flera gånger trott att han har hittat kärleken med en kvinna när hon plötsligt anförtror sig sina kärleksbekymmer för honom. Hur han förädlat axelmassage till en konstform som han bemästrar till fullo, men verkar uppriktigt förvånad när Mark dömer ut det som en sinnlighetens återvändsgränd.  Björn vill så innerligt gärna träffa en kvinna och jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det. På riktigt. Han verkar så himla trygg och fin att vara md. Hans kollegor fullkomligt älskar honom, mark ömmar för honom och jag tyckte mig genom tv-rutan känna hur hela hans lilla farbroraura doftade mysigt av kokkaffe och mandelkubb. Whats not to like? Men vis av erfarenhet ska vi såklart inte ta ut något i förskott. Vem vet vad för sjuk skit Björn sitter och ruvar på efter decennier av nedbrutna stånd och hopplös trängtan? Ett litet hopp om att svt:s casting lyckats varka fram ännu en guldklimp väcktes när han upprepade gånger refererade till sig själv som nörd. Det brukar borga för allmänt taskig dynamik i interaktionen med andra människor, och därmed öka börsvärdet på företagen som kränger skämskuddar exponentiellt.


Björn

Utöver Björn så hoppas jag mycket på de sökande i nästa säsong. Måtte det krypa fram horder av spännande praktexemplar och potenta prototyper ur bibelbitarnas enklaver. Eller vad säger ni andra THK-fans? Har jag rätt, har jag fel och har ni sett sökprogrammet?

måndag, mars 20, 2017

Tågåkeri, mys och lite vanligt hederligt gnäll

Har åkt mycket tåg på sistone. Gbg-Sthlm, Sthlm-Gbg. Repeat. Gillar att färdas med tåg. Läste om nån gubbe som köpte ett frikort när han blev pensionär och började åka tåg precis överallt, precis jämt. Nya platser varje dag. Läsande. Filosoferande. Det var så han spenderade sina dagar. Och bortsett från att bistroutbudet skulle kunna utlösa en självmordsvåg på svältdrabbade breddgrader, så varför inte? Jag blir ofta trött av att läsa på tåget men älskar att kolla på tv-serier

Förra gången jag åkte hem från Stockholm satt jag mitt emot Erik Blix och hans son (förmodar jag). Han har aldrig sett bättre ut. Han såg både kulturell och smart ut när han hade brillorna nedskjutna långt ner på näsryggen och skumläste i Theodor Kallifatides Ännu ett liv. Snyggt klädd också med mörk kajav, paisleymönstrad bröstnäsduk ett mycket stiligt skägg som matchade hans lite patenterat trötta blick. Det var hoppingivande. Hann tänka att så vill jag med se ut när jag är äldre, bortsett från en kort stund när han hade slocknat och satt bakåtlutad med vidöppen mun, då såg han ut gubbmodellen av en fågelholksprototyp. Men vem fan gör inte det? Jag plockade upp telefonen och knäppte av en bild. Zoomade lite. Knäppte av en till och en till. Sedan mötte jag plötsligt hans blick genom mobilskärmen. Busted. Jag blev så stressad att jag råkade hålla in avtryckaren och kameran började spruta fram bilder i en serie om 24 stycken suddiga panikrutor. Tänkte att nu flippar han på mig, men tror att han var för sömndrucken för att ens fatta vad som hände. Eller så hatade han mig i det tysta. Det händer att folk gör det.

Idag åker jag baklänges och sitter snett mittemot en kvinna som är lite lik Gudrun Schyman och det är ju inte så pjåkigt. Hon ser precis lika munter ut som jag. Giftastycke skulle kanske en del säga, men jag har aldrig gillat det ordet.

Förklaring: Hörlurarnas placering beror på att min AD-kollega
frågar mig saker precis hela jävla tiden.


Det finns två saker jag tycker är det sämsta med att åka tåg:

För det första så är det obehagligt att vara så uppfylld av känslan av hur lite man kan lita på någon som jag litar på Statens Järnvägar. Jag tror att jag hellre hade låtit en av Rolexförsäljarna utanför Grand Bazaar i Istanbul passa en väska med kontanter än att våga tro på SJ:s tidtabell. Det är lustigt hur lokföraren alltid annonserar förseningen genom att skylla på andra långsamma tåg. En timmes försening ingår i standardrutinen. Sist var vi en och en halv timma försenade vilket känns extra trist en fredagskväll. "Så blir det ibland", hojtade en glad gamäng genom högtalarsystemet. Det uppskattades av ingen. Möjligtvis hade gubben med frikort kunnat låta det passera med ett leende.  I skrivandes stund står vi stilla utanför Skövde. Anledningen är som vanligt andra tåg som sabbat flowet. En tågvärd ropade dock ut den mycket glädjande nyheten att de lovar berätta exakt hur sena vi kommer att bli. Om en stund. Bra jobbat SJ. Applåd. Jag undrar hur det kommer sig att tågtrafik fortfarande kan räknas som ett fullvärdigt färdmedel. Antar att det bara kan bli så här i syltryggarnas heliga rike. Jag bara misstänker att en så valhänt järnvägsdrift inte skulle passera obemärkt i ett land med lite strängare styre. Josefine blev inte eld och lågor när jag citerade utropet i sms. Sammie hade just haft en härdsmälta och nu blir hon tvungen att ta med henne för att hämta Stella i stallet. Oh, sweet Moses and his holy mother. Hade jag fått bestämma hade jag utan att blinka kunnat utmäta det som straff till ansvarig personal. Låta dem barnvakta Sammie, en dålig dag, precis innan läggdax. Brrr... men om skendränkning anses vara okonventionellt så lär en maffig child-meltdown-session för alltid få stanna vid en vacker dröm.

Den andra saken som är riktigt dålig med att åka tåg är att det bästa kaffet man kan få tag på är på centralstationernas Espresso House. Lustigt namn på ett företag som gör så lam espresso. Hur svag är ens espresso om det krävs tre shots för att kaffesmaken ska börja förnimmas i en liten cappuccino? Fast det är klart, det kan ju vara mjölken som är STARK?!!

"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg


Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.