måndag, mars 20, 2017

Tågåkeri, mys och lite vanligt hederligt gnäll

Har åkt mycket tåg på sistone. Gbg-Sthlm, Sthlm-Gbg. Repeat. Gillar att färdas med tåg. Läste om nån gubbe som köpte ett frikort när han blev pensionär och började åka tåg precis överallt, precis jämt. Nya platser varje dag. Läsande. Filosoferande. Det var så han spenderade sina dagar. Och bortsett från att bistroutbudet skulle kunna utlösa en självmordsvåg på svältdrabbade breddgrader, så varför inte? Jag blir ofta trött av att läsa på tåget men älskar att kolla på tv-serier

Förra gången jag åkte hem från Stockholm satt jag mitt emot Erik Blix och hans son (förmodar jag). Han har aldrig sett bättre ut. Han såg både kulturell och smart ut när han hade brillorna nedskjutna långt ner på näsryggen och skumläste i Theodor Kallifatides Ännu ett liv. Snyggt klädd också med mörk kajav, paisleymönstrad bröstnäsduk ett mycket stiligt skägg som matchade hans lite patenterat trötta blick. Det var hoppingivande. Hann tänka att så vill jag med se ut när jag är äldre, bortsett från en kort stund när han hade slocknat och satt bakåtlutad med vidöppen mun, då såg han ut gubbmodellen av en fågelholksprototyp. Men vem fan gör inte det? Jag plockade upp telefonen och knäppte av en bild. Zoomade lite. Knäppte av en till och en till. Sedan mötte jag plötsligt hans blick genom mobilskärmen. Busted. Jag blev så stressad att jag råkade hålla in avtryckaren och kameran började spruta fram bilder i en serie om 24 stycken suddiga panikrutor. Tänkte att nu flippar han på mig, men tror att han var för sömndrucken för att ens fatta vad som hände. Eller så hatade han mig i det tysta. Det händer att folk gör det.

Idag åker jag baklänges och sitter snett mittemot en kvinna som är lite lik Gudrun Schyman och det är ju inte så pjåkigt. Hon ser precis lika munter ut som jag. Giftastycke skulle kanske en del säga, men jag har aldrig gillat det ordet.

Förklaring: Hörlurarnas placering beror på att min AD-kollega
frågar mig saker precis hela jävla tiden.


Det finns två saker jag tycker är det sämsta med att åka tåg:

För det första så är det obehagligt att vara så uppfylld av känslan av hur lite man kan lita på någon som jag litar på Statens Järnvägar. Jag tror att jag hellre hade låtit en av Rolexförsäljarna utanför Grand Bazaar i Istanbul passa en väska med kontanter än att våga tro på SJ:s tidtabell. Det är lustigt hur lokföraren alltid annonserar förseningen genom att skylla på andra långsamma tåg. En timmes försening ingår i standardrutinen. Sist var vi en och en halv timma försenade vilket känns extra trist en fredagskväll. "Så blir det ibland", hojtade en glad gamäng genom högtalarsystemet. Det uppskattades av ingen. Möjligtvis hade gubben med frikort kunnat låta det passera med ett leende.  I skrivandes stund står vi stilla utanför Skövde. Anledningen är som vanligt andra tåg som sabbat flowet. En tågvärd ropade dock ut den mycket glädjande nyheten att de lovar berätta exakt hur sena vi kommer att bli. Om en stund. Bra jobbat SJ. Applåd. Jag undrar hur det kommer sig att tågtrafik fortfarande kan räknas som ett fullvärdigt färdmedel. Antar att det bara kan bli så här i syltryggarnas heliga rike. Jag bara misstänker att en så valhänt järnvägsdrift inte skulle passera obemärkt i ett land med lite strängare styre. Josefine blev inte eld och lågor när jag citerade utropet i sms. Sammie hade just haft en härdsmälta och nu blir hon tvungen att ta med henne för att hämta Stella i stallet. Oh, sweet Moses and his holy mother. Hade jag fått bestämma hade jag utan att blinka kunnat utmäta det som straff till ansvarig personal. Låta dem barnvakta Sammie, en dålig dag, precis innan läggdax. Brrr... men om skendränkning anses vara okonventionellt så lär en maffig child-meltdown-session för alltid få stanna vid en vacker dröm.

Den andra saken som är riktigt dålig med att åka tåg är att det bästa kaffet man kan få tag på är på centralstationernas Espresso House. Lustigt namn på ett företag som gör så lam espresso. Hur svag är ens espresso om det krävs tre shots för att kaffesmaken ska börja förnimmas i en liten cappuccino? Fast det är klart, det kan ju vara mjölken som är STARK?!!

"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg


Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.

söndag, mars 05, 2017

Leva lajf

Började handla med aktier i veckan. Laddade ner Avanzas app, skaffade ISK-konto och boom så var man igång. Nu är jag en del av kapitalet. Aktieägare och allt. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli börshaj, men livet tar många vändningar och det har en rätt skön air ändå. Just nu har jag lite av en högriskprofil. Handlar för närvarande mest inom biotech och med fastighetsinnovation skulle man kunna säga. Förvisso sträcker sig det samlade värdet till knappa 700 kr men vaffan, det är inte kronorna som räknas, det är den procentuella avkastningen. Det är kul att sätta in pengar och sedan se hur värdet går upp och ner. Lite som betting. Fast mognare. Ett härligt innanförskap också.

Apropå innanförskapet. Lyssnade förresten på nån podd där de pratade om hur alla alltid drömmer om att lyckas komma ur det där vi kallar ekorrhjulet. Nån sa att det minsann inte är så lätt att komma in i det heller. Tänkvärt. Mitt eget ekorrhjul har i alla fall just blivit lite mer färgglatt. Fick nämligen en sådan här käck ask av Josefine i vardagspresent härom veckan.


En dosett. En sådan man lägger sina mediciner i för att på ett enkelt sätt komma ihåg att ta dem och kunna kontrollera att man inte missat nån dag. Medelålderns kärleksgåvor har nåt ändå måste jag säga. Den fick mig om inte annat att känna mig dödlig på ett helt nytt sätt. Skakade om lite. Just nu är det bara Levaxin och D-vitamin i den men jag misstänker att det blir fler och fler i takt med att åren går. Peppen!

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Har varit rätt trött och jävlig. Verkar ha lyckats segla igenom den här vintern utan kräksjukor och influensor. Hittills i alla fall. Alltid något. Arbetsveckorna har passerat som dimma och i slutet av varje vecka har ost, bubbel och På spåret legat och lockat som en hägring. På spåret alltså. Dåligt år måste jag säga. Bäst har jag gillat Kakan och hennes pappa och Ronny Svensson och Annelie Rydé. Men i övrigt har det varit rätt gubbigt. Största förvåningen var Sigge Eklund som jag har trott är något slags allmänbildningsgeni. Han var ju fan helt kass. Tur han hade Malou. Tråkigast var Erik Niva. Trodde verkligen inte att det var möjligt att vara så torr utan att självantända i kontakt med syre. Naturvetenskapen överraskar verkligen fortfarande. Mest osympatiskt var nog Kalle Lind. Fy fan. Jag har alltid trott att han är en rolig person som bara låter sur. Men han verkar vara oskön på riktigt. Lyxvarianten av bror duktig. Josefine genomskådade hans strategi direkt. Han kamouflerar sina kunskapsluckor genom att bara mala på och dra en massa ovidkommande anekdoter. Samt skoja broderligt med gubbarnas gubbe, Fredrik Lindström. Alltså när de brast ut i sång efter nåt sinnesstört gubbjidder om Sigge Fürst nu i fredags, då spydde jag nästan rakt ut i luften. Tror att Kristian Luuk känner precis som jag. Tyckte mig se det på hans käkspel men är inte helt säker. Jag njöt i alla fall när lag Kalle Lind formligen krossades av Kristin Lundell och Johan Hilton. Tyckte dock lite synd om Isobel.

Läste för övrigt nyss ett Min helg-reportage signerat Johan Lindeberg (tack Ulrika Good). Och hatten av SvD. Där täppte ni till truten på the mother of all distanslöshetsklassiker:  DN:s legendariska teppanyaki-reportage. Blev fan lite sugen på att skriva en egen version. Undrar om inte GP:s Två Dagar skulle vara intresserad av att varje vecka låta en ointressant göteborgare berätta om hur de spenderar sin helg. Skulle kunna bli underdog-magi.  

tisdag, januari 24, 2017

En sedelärande snipp-incident

I fredags, när Tintin var på toa och gjorde nummer två precis innan hon skulle lägga sig, kom Sammie plötsligt inspankulerande. Inget konstigt med det tydligen. Skönt att kunna vara så avslappnade ihop. Också märkligt.

I alla fall så hörde Sammie hur det liksom plumsade till ett par gånger inifrån holken. Hon stannade upp, funderade några sekunder och tittade med orolig blick på sin storasyster. Sedan började hon plötsligt och med upprörd stämma ropa "tappa snippan" upprepade gånger. Tintin försökte till en början förklara att det bara var som hon bajsade, men Sammie gav sig inte (hon är en state of the art uthållighetsmaskin). "Tappa snippan, Tappa snippan, Tappa snippan", fortsatte hon med ett röstläge som gradvis stegrades tills att hon nästan skrek. Det var som ett sjukt skådespel. De hade hamnat i en så kallad vinkelvolt, För att få slut på det hela såg Tintin ingen annan råd än att bekräfta Sammies farhågor och erkänna att hon faktiskt hade tappat snippan där hon satt på toaletten. Det skulle hon inte ha gjort. För även om det blev tyst på Sammie så var det bara tillfälligt. För nu hade Sammie fått vatten på sin kvarn och bevis på att det alltid går att tvinga fram "sanningen". Bara man vrider åt de mentala tumskruvarna tillräckligt hårt.

Sedan dess har vi inte kunnat vistas i närheten av badrummet på övervåningen utan att Sammie ska ta upp och ventilera sitt trauma. Ordentligt. Likadant varje gång.


Hon kommer in och börjar pocka på uppmärksamhet. När hon fått den knackar hon på locket, tittar en rakt i ögonen med lite bekymrad blick. Och så drar det igång. "Tintin tappa snippan" säger hon samtidigt som hon nicka instämmande till sin revolutionerande fakta.  Om man naivt nog ger sig i kast med att försöka förhindra att fortsatt ryktesspridning ska ta fart som en bensinbrand (på förskola, hos mor- och farföräldrar, i lokaltrafiken etc) och förklarar att "Nej, hon har inte tappat sin snippa", Då lyfter Sammie på locket för att verkligen gå till botten med och peka ut den exakta koordinaten, där hennes storasyster blev av med sin snippa. Motarbetar man henne i det läget smäller det. TINTIN TAPPA SNIPPAN!! Inga motargument biter. Inte ens en vanlig bekräftelse nöjer hon sig med. Hon vill att man ska upprepa vad hon säger ordagrant så att man verkligen visar att man har förstått. Annars jävlar.


Jag lovar. Jag vet ingen med sådan målmedvetenhet som Sammie. Det går inte vänta på att hon ska tröttna på att upprepa sitt budskap. Vi snackar nog minst tusen röstlägen i hennes arsenal och hon bemästrar dem ruggigt effektivt. En slags verbal Dim mak-teknik skulle man kunna säga, som hon inte drar sig för att använda till att angripa ens känsliga punkter. Hänsynslöst. Förr eller senare lyckats hon alltid möra upp ens psyke såpass att man bara vill ha ett slut på det hela, lägga det till handlingarna och gå vidare med livet. Och det är här självaste moment 22 uppstår. När man precis som Tintin gjorde, går med på att bekräfta Sammies bild av snipp-incidenten. Då har man plötsligt låst upp hundra nya levels i tappa-snippan-gate. Brrr.

Ikväll var tredje kvällen i rad som Sammie grundligt skulle redogöra för händelsen. Som lök på laxen är det vår vecka med hennes äldsta storsyrra Stella, vilket innebär att ännu en person tvunget skulle invigas i det fruktansvärda. Även Stella fick tillslut ge med sig, så nu antar jag att den här storyn kommer att kunna snöbolla sig ett par varv till på egen maskin. På onsdag får vi t.ex. besök av Josefines föräldrar så då lär det väl bli en berättarfest utan dess like skulle jag tro.

Lärdom: Ger man dem teskeden tar de hela pajen.

tisdag, januari 17, 2017

Bristande förtroende

Var och köpte pizza för några helger sedan. Framför mig i kön stod en kille och beställde kebabpizza. De kunde inte vara för generösa med såsen. Han bara, lite till, lite till, lite till. Vi är alla olika. Sedan bad han dem att lägga på ett pommes-täcke. Där brann det för mig. Vem fa-an lägger pommes på sin pizza? En redan jävligt matig kebabpizza dessutom. Ett riktigt psykopatbeteende.

Jag spände blicken i förövaren. Han hade en sådan där neongul jobbarjacka med reflexränder på sig. Han sportade också en riktigt luffig skäggväxt. Men värst av allt ett par riktiga as till töjsmycken i öronen.

Alltså, jag vill inte vara onödigt fördomsfull och jag har egentligen inget konkret belägg för det här. Men jag känner att jag inte har något som helst förtroende för människor som lägger pommes på sin pizza. Det är ju ett barockt beteende. Särskilt om personen i fråga valt att töja ut sina öronsnibbar så att man utan problem kan lava in ett mindre vedträ hålet.

Phew. Det var bara det. Kände att jag ville ha det ur mig.

tisdag, januari 03, 2017

52 filmer på 52 veckor

Det blev ingen årskrönika över 2016. Ett skulle bara bli ännu en lipig artikel över hur 2016 skördat kändisar och allt piss som hänt i världen. Så jag gör som jag aldrig brukar göra. Fokuserar på nåt bra istället.

Förra året satte jag och Josefine ett nyårslöfte om att se en film i veckan eller 52 filmer på 52 veckor om man så vill. Och vi klarade det. Låter lätt men faktum är att vi klarade det precis med en marginal på bara en film. Mycket har varit bra men mycket har också varit skit. Film som berättande har ju fått ganska stor konkurrens av tv-serieformatet. Det är en konst att kunna berätta en historia på under två timmar som griper tag, engagerar, berör och underhåller. I alla fall om man vill att den ska leva kvar ett tag efteråt också. Och det vill man ju.


Tanken var att jag skulle redovisa tio filmer åt gången. Men det föll efter tjugo filmer. Istället tänkte jag lista de tio bästa av de totalt 53 filmerna vi såg. Inte helt lätt för jag skulle ju helst vilja smälla upp tio tokfemmor. Istället får det bli de tio jag hade störst nöje av:

1. Monica Z (3)
Mycket fin film. Välspelat. Starkt och allt sånt som det ska vara.

2. The Diary of a Teenage Girl (6)
Ett lyckopiller. Fantastisk historia. En sån film man inte vill ska ta slut.

3. The End of the Tour (11)
Tokfemma. Älskar den här filmen. Så bra porträtt av en "dystert" författargeni.

4. Klovn Forever (15)
Den som fattar fattar.

5. The Danish Girl (29)
Fin film. Bra skådespel och extra bonus för Hisings Backas stolthet Alicia Vikander i birollen.

6. Love & Mercy (30)
Paul Dano fick mig att börja gilla och förstå storheten med Beach Boys

7. The invitation (33)
Obehag deluxe. Sitter kvar än. En av årets absolut bästa.

8. Victoria (34)
Jag brukar ha svårt för filmer som fått en hype för att de är gjorda med nån speciell teknik. Den här filmen är gjord i en enda lång tagning. Hur bra kan den vara liksom? Något så in i helvetet bra. Tokfemma!

9. The 13th Amendment
Starkt. Bra. Chockerande.

10. O.J: Made in America
Mindes bara bilderna från biljakten och att TV3 sände rättegången varje kväll när jag fortfarande bodde hemma i mamma och pappas radhus. Det visade sig bli årets nagelbitare. Och en utbildning i de amerikanska rasmotsättningarna. På samma gång. Och sicket jävla as han är ändå. O.J. Borde egentligen klassas som serie men eftersom varje avsnitt är långfilmslånga får den ändå platsa här.



Och så några bubblare:

• Life on the Road
För alla David Brent fans är detta ett kärt återseende. Mörkare än The Office. Kolsvart stundvis. Men också skrattkrampanfallsframkallande.

• Hell or High Water
Klassisk filmmys om två bröder som rånar småstadsbanker i Texas. Ben Foster alltså. Stjärna.

• Kollektivet
Vinterbernsk version (med allt vad det innebär) av Tillsammans. Typ. Men ändå inte. Kollektivångesten ligger tjock. Danskarna kan alltid bättre när det kommer till film.


Årets nyårslöfte: 

Se 70 filmer på 52 veckor. Får se hur det går. Gör ett nytt försök att rapportera var tionde. Lovar. Över och ut!  

tisdag, november 01, 2016

Ode to 40-årsåldern

Idag fyller jag 40. Har svårt att bestämma mig för hur jag ska tackla det. Tänker att det inte är så mycket att göra och att det bästa är att ta det med jämnmod. Jag brukade posta Kentas Just idag är jag stark varje år på min födelsedag, sådär lite med glimten i ögat. Men kanske har den aldrig passat bättre än nu så därför får det bli i textform idag.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


måndag, oktober 31, 2016

En sista suck

Det har blivit dags för andra halvlek. Idag är sista dagen jag är en man i trettioårsåldern. Imorgon fyller jag 40. Fy fan. Jag är inte redo. Hur blir man det egentligen? Blir man det?

Jag antar att det bara är att bita ihop och ta det rakt upp och ner. Jag fattar att det kommer gå över och att fyrtioårsåldern säkert också har nåt. Men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu har en klump i magen. Jag trodde inte att det skulle bekomma mig och jag har lyckats skjuta det ifrån mig. Tills nu.

Det är ändå ett paradigmskifte. Är det nu man ska behöva oroa sig för prostata, svag pisstråle och starr? Eller är det femtioårsålderns frukter?


tisdag, oktober 25, 2016

THK 4-ever!

Ikväll är det final i höstens bästa public service-format. Dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek. Det är krispigt underhållningsvärde som det som gör att jag gladeligen trycker in mina licenspengar till tv-kulturens lapplisor där uppe i Kiruna. Jag är inte ironisk.



Svt gör det så bra. Ett dejting program för de fromma. Två präster, en pastor och en diakon söker livskamrat med allt det innebär. Hade någon annan kanal försökt sig på det hade det troligen bara landat i dassig cynism och spekulativ effektklippning. THK är the real deal. Bara valet av programledare visar på en briljans som de kommersiella kanalerna helt saknar (då älskar jag ändå Linda Lindorff bör tilläggas). Mark Levengood. Ingen annan kan göra jobbet han gör. Han är unik på det sätt han handfast leder en svendomsparad av guds nåde för oss genom höstmörkret. Han behöver inte ens förställa sig. När alla Svenssons sitter hemma och vrider sig av frustration och attackrodnad hemma i tv-sofforna medan de bevittnar de oknullades karneval, kan Mark med sin förföriskt trivsamma finlandssvenska ge sken av att bjuda de mest tafatta deltagarna på ett gott råd i all välmening, medan han i själva verket sätter ner foten och levererar en ordentlig uppsträckning. Världsklass.

Jag såg även förra säsongen med stor förtjusning och börjar se ett mönster. Av någon märklig anledning verkar det som att de kvinnliga prästerna alltid är de mest välfungerande, för att inte säga helt normala människorna, medan männen överlag är dess raka motsats.

Bäst i år är Filip. Han är en stjärna. En legend.

Tack, Erika Lindblom!

Jag kan inte ens beskriva vilken bra karaktär han är. Jag har aldrig sett något liknande. Svt:s researchgrupp borde helt ärligt få guldspaden för att de lyckats gräva fram honom. Med dem vid rodret är jag rätt säker på att vi hade haft lösningen på Palmemordet på nolltid. Ni som inte sett det skulle inte tro mig. Filip är 32 år och har aldrig närmat sig en kvinnas famn. Hur går det ens till i ett modernt samhälle kan man fråga sig? Filip själv säger att han redan som 13-åring bestämde sig för att vänta med sex till äktenskapet. Min personliga gissning är att det är kombinationen av en tvärsäker personlighet som uppblåst universalgeni och en ogenerad fäbless för att leka med Lego som gjort att det inte direkt kastats fitta efter honom. Men jag kan ha fel.

Filip värv är hälften frikyrkopastor där han håller obskyra gudstjänster för sitt kristna lilla posse hemma i sin soffgrupp, och hälften köpcenter-väktare där han går runt och spänner sig. Det fina med Filip är att han har en självbild som får janteanden inom en att vrida sig av magknip. Han är fullkomligt flawless i sin egen lilla värld. En man utan några som helst brister och med alla kvalitéer en man kan behöva. Det är bokstavligt talat tv-magi att följa Filip och bevittna honom bygga myten om sig själv för den är ett sådant fullskaligt haveri. Uppenbart för alla utom honom själv. Man blir förstummad. Han är något så in i satan självgod, troligen helt utan uppsåt. Han skryter. Som ett as. Om sin matlagning, efter att han just dukat upp till trerätters halvfabrikatsmiddag. Om hur han gått tillväga för att bli gud (!) på dansgolvet med sin ganska eklektiska dansstil. Om sitt spännande och ofta fartfyllda och ibland tumultartade jobb, som låtsaspolis i en galleria. Om vikten av att besitta sociala skillz för att få till ett gott flöde i sin interaktion och i samspelet med andra människor, och sedan bevisa det genom att köra den tvärsäkra ångvältsmetoden i ALLA samtal med tjejerna. För att inte tala med vilket berått mod han, efter en kavalkad av horribla möten, ändå väljer att toppa stämningen med att forcera fram ett fullbordat parti av dejtingklassikern Bibelspelet. Bara för att nämna några exempel.

Ja ni fattar. Filip är fan bäst. Jag vill ha mer. Som tv-licensbetalare tänker jag kräva min rätt att påverka och därför har jag redan jobbat fram en liten propå/presentation till programutvecklingen på svt för att sälja in idén om att bygga en helt egen spin-off kring honom.

Men även de andra bjuder på bra, om än något mer balanserad, underhållning. Med det sagt. Ikväll smäller det. Då går finalavsnittet av stapeln och då ska vi få se hur det går när de ska göra sina slutval och stakar ut kursen på kärlekens hav.

Don't miss!    

måndag, oktober 24, 2016

Sommarminne: 10.000-metersklubben

Satt och bläddrade lite bland bilder från i somras. Massor med fina stunder ihop med Josefine och barnen. Soliga bilder. Glada bilder. Härliga bilder med härliga minnen. Sånt som påminner en om att livet är rätt bra ändå. Som den här bilden från Mellbystrand i somras.



Sedan dök plötsligt den här bilden upp:



En blick säger mer än tusen ord... finns det mig veterligen inget talesätt som lyder. Men det borde det göra.

Det finns ganska mycket att säga om den här bilden. Utöver det faktum att jag ser ut att ha såna där skojiga glasögon med med inbyggd lösnäsa på mig. Bilden togs av Josefine bara sekunderna efter att vi hade landat på Landvetter i somras, när vår fantastiskt lyxiga Spaniensemester var till ända. Och när jag precis blivit medlem i den så kallade 10.000-metersklubben. Men inte den gamla klassiska knulla-på-flygtoan-versionen, utan den mer hardcore föräldraversionen.

Låt mig berätta lite om den flygningen.

Josefine är väldigt flygrädd av sig. Såpass flygrädd att hon ganska mycket sätts ur spel från det att vi anländer till en flygplats tills dess att planet åter står på fast mark. Det är något som innebär att jag på sistone har fått äran att ta fullt ansvar för barnen på i princip alla flygningar, eftersom Josefine behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina 3000-kronors Bose-lurar runt öronen. Lurar som är värda sin vikt i guld för att de så effektivt stänger ute alla tänkbara ljud som kan uppstå i en flygkabin. Allt från oroväckande signal- och maskinljud till medresenärers horribla kroppsljud. Inklusive barnskrik. Särskilt barnskrik skulle jag till och med säga.

Anekdot: När jag flög till Austin med jobbet tidigare i år njöt jag av dem i fullan sky. Tittade på tv-serier och sov lite om vartannat (jag sover aldrig på plan annars) och kände mig på det stora hela ganska utvilad när vi landade i Texas. När jag mötte mina kollegors blick förstod jag att de inte haft en riktigt lika harmonisk flight. Bland annat hade ett litet barn skrikit (stackars föräldrar) i närmare sju timmar i sträck. Det är alltså hörselnervernas livväst skulle man kunna säga.

I alla fall fall så hade Josefine mina lurar den här gången. Allt hade gått bra och vi satt äntligen på planet, redo att lyfta. Dessvärre missade piloterna att taxa i tid och därför skulle vi bli stående i en dryg timma innan take off, vilket innebar att det skulle dröja fyra timmar istället för tre innan vi var hemma igen. DÅ bestämmer sig Sammie (hon bredvid mig på bilden) för att balla ur fullständigt. Jag vet inte exakt hur det hela började men har för mig att Sammie var extremt osugen på att ha säkerhetsbälte på sig. Hon försökte i alla fall kränga av sig bältet men jag höll spännet i ett fast grepp. Hon tittade på mig med sträng blick och bestämde sig troligen för att utmana situationen. Så hon började gallskrika och är det en person i familjen som har fridykarlungor så är det Sammie. Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken. Jag skojar inte. Jag blev först helt perplex. Tittade nervöst fram mot Josefine men hon satt och blundade med ett avslappnat ansiktsuttryck att jag insåg att hon inte ens hade hört det där. Jag skulle få reda ut det här ensam.

Planet var fullt av människor i blandade åldrar, precis som det brukar vara. Men vi hade dessutom haft oturen att hamna på sjätte raden bakifrån och samtliga säten bakom vårt var upptagna av ett fruktansvärt störigt fotbollslag med killar i 15-17-årsåldern. När Sammie drog igång blev det först helt tyst bakåt. Jag hann uppfatta ett otydligt mumlande och lite suckande stönande läte från ett par rader längre bak. "...få tyst på ungen..." var allt jag hörde. Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning. Men det hade inte ens börjat än.

Hade uthållighetsövningen "jägarvila" ersatts av "ljudligt missnöje" i Mästarnas Mästare så hade Sammie plockat hem den pokalen. Efter närmare 20 minuters ihållande skrik hade mina hjärnceller krökt sig såpass mycket att jag i ren desperation tyckte det var värt att försöka disrupta hennes skitbeteende genom att rycka nappen. Den enda effekten det hade var att volymen vreds upp från 80% till max på mindre än en sekund. Jag försökte genast reparera misstaget genom att ge tillbaka nappen, men då var hon redan asförbannad. Hon tog nappen och kastade den allt vad hon kunde rakt in i sätesraden framför. Dessvärre träffade den med gummidelen framåt vilket ackumulerade rörelseenergin och gjorde att nappen rikoshetterade med ökad acceleration bakåt i planet. Vi var nu utan napp. Jag svalde hårt och bad Stella som satt innerst att vända sig om och fråga fotbollskillarna om de kunde se nappen. Stella vägrade. Det var svårt att klandra henne. Det var längesedan jag var så osugen på något som att be ett störigt fotbollslag (som redan hatade mig/oss) om hjälp. Men jag bet ihop och frågade. Killarna tittade lite lojt ner mellan sina säten men kunde inte se nån napp. Det var synd. Nu jävlar skulle det bli åka av.

Sammie fortsatte skrika oförtrutet. Jag såg i ögonvrån hur fotbolls-killarna skruvade på sig och viskade saker till varandra. När 45 minuter har gått har vi fortfarande inte lyft och då ändrar Sammie plötsligt taktik. Det blir ett abrupt avbrott som lämnar en nästan vakuumarkad tystnad i huvudet. Det liksom susar i öronen. Alla drog en lättnadens suck. Utom jag. För jag såg i hennes ögon att slaget var långtifrån över. Bara en akt. Sammie tänkte – och jag ryser när jag skriver det här – gå in för att plocka mig den långa plågsamma vägen.

Istället för att fortsätta på fulla spjäll, drog hon ner på intensiteten och gick in i ett missnöjets energisparläge skulle man kunna säga. Om det tidigare gallskrikandet var ganska fysisk i sin effekt så var den nya, monotont lågintensiva, klagosången något i hästväg som psykprövning. Nu så här flera månader i efterhand måste jag erkänna att jag är lite imponerad av hennes uthållighet. Men då, när vi satt på 10 000 meters höjd med tre timmar i ryggen och en dryg timme till landning, är jag inte säker på att jag faktiskt hade tackat nej om kabinpersonalen halat fram en fallskärm och sagt åt mig att hoppa. Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften. Eller förutom att fotbollsgänget, när vi befann oss någonstans över Tyskland, började jubla i samband med att planet hamnade i ett stim med luftgropar. De sjöng på något som i sammanhanget var osmakligt och jag minns att jag mötte Josefines blick för första gången under flygningen. Ur mörkret i den kunde jag uttolka fantasibilder av en ytterst våldsam karaktär, något de skulle ha fått gå till mötes om allt hon hade behövt göra var att trycka på en knapp. Men i övrigt är sista timman som en tom lucka.

På något sätt lyckads vi i alla fall klara oss igenom detta katarsis och ironiskt nog upphörde även Sammies plågsamma jämmer i samma sekund som planet nådde mark. Plötsligt var hon hur nöjd som helst och när Josefine vände sig om för att fråga hur flygningen hade gått så var det bilden här ovan som mötte henne. Ett rätt nöjt och gulligt litet barn och hennes pappa – en medelålders medelklassman med en blick som ser ut att vara resultatet av en slarvig lobotomi. Men jag levde. Det mina damer och herrar förtjänar en utmärkelse (om jag får säga det själv) och vad bättre än att omdefiniera inträdesreglerna till 10.000-metersklubben.

Det lustiga med Josefines flygrädsla är att lika ångestriden och skör som hon är under själva flygningen. Lika energisk och glad blir hon när vi åter är på fast mark. Då ska det skojas. Hon plockade snabbt upp sin mobilkamera och knäppte av en bild. Hon tjöt av förtjusning när hon såg resultatet och visade mig vilken rolig bild hon hade tagit. Just då stod min glädjebarometer på isstorm.  Jag kände mig rasande men hjärnan var lika saggig som ett urladdat batteri. Apati är troligen det bästa ordet för att förklara känslouttrycket i den semesterbilden.

Då ska det också tilläggas att den bilden togs cirka 25 minuter innan skärmen på min iPhone – efter en så kallad "situation" – hade krossats mot golvet på en trång flygbuss mot stan.      


torsdag, september 08, 2016

Till alla baristas... baristor... barr (hur pluraliserar man barista egentligen?)

Jag är ingen gif-älskare direkt. Alltså jag hatar inte giffar. Har ingen princip som hindrar mig från att gilla giffar. Jag brukar bara inte nödvändigtvis använda mig av giffar när jag vill kommunicera ett budskap. Jag är mer en ordperson antar jag. Men den här lilla gif-jäveln är bland det roligaste jag har sett. Den här giffen älskar jag.



(Tack Alexandra!)