fredag, augusti 31, 2007

Inredningsfunderingar

Allt har sin tid och allt går i cykler sägs det.

När fan är det dags för drakglasbord att återinträda i inredningstidningar undrar jag. Senast måste ju varit på Sagan-om-ringen-tiden så det börjar bli dags. Jag kan ha fel men det känns som det svenska folkhemmet börjar törsta efter gothig fantasyinredning. Varje inredningsdesigners våta mardröm.

Mmm... leker med tanken.

Fan tänk att köpa på sig en paradvåning i Vasastan och dörna in tjock med knotkandelabrar, döskallelampor, tempelpelarpiedestaler, fräcka oxhudsgardiner och en riktigt präktig orchsoffa av hörngruppsmodell. Det skulle vara nåt det.

Ok man ställer sig frågan: Finns det någon människa som INTE håller på med saddosex eller driver någon form av skruvad fetishverksamhet som på riktigt tycker det är skönt att möblera sitt hem med drakglasbord och dylik inredning?

Men helt ärligt. Hellre det är att släppa in Simon Davies och Tomas Cederlund (treans inredningsgaykillar) att kladda ner sitt hem.

Den perfekta presenten

Det börjar lacka mot Juniorettes treårsdag nu.

Länge har jag funderat på en bra present. Hon har ju det mesta som passar den fas hon är inne i nu. Trehjuling, leksaksspis, dockor, doktorsväska, leksaksaffär, lego och så vidare. Det skulle vara fint att ge henne en utmaning. Något spännande och utvecklande gärna något som på sikt genererar en fin avkastning.

När jag var liten minns jag att jag fick en trollerilåda. Det var skoj men värdelöst. Dessutom vill jag inte att min dotter ska någon som helst gemensam faktor med Sveriges rikstrollisar Joe "sleazebag haircut" Labero och John "fatso" Houdi.



Jag har funderat och det lutar nog åt ett "Mitt första Meth Lab" (en något upphottad version av Den lille kemisten) istället. Intressant och lärorik väg till en smart slutprodukt med extremt bra potential till en säkrad jetset-pension.

Metamfetamin är ju som bekant fortfarande relativt sällsynt på den svenska marknaden, vilket i sig talar för att det borde vara ett smart drag ur konkurrenssynpunk. Sedan handlar det ju bara att skapa ett behov. I USA blev det snabbt en bred folkdrog under 1990-talet. Vem säger att det inte kan bli det här.

Allt som krävs är en sann entreprenörsanda som jag brukar säga.

Fan vad jag är smart.

torsdag, augusti 30, 2007

Ibland är livets ironi slående

Innan sommaren var jag med och gjorde en kampanj för Weight Watchers frysmat. (http://www.tatagidet.nu/)

Vi köpte in en massa sjuka priser som skulle fungera som bas till hela sajten och en av produkterna råkade vara en svetsmask som av en slump hamnade på mig vid fotograferingstillfället. Plötsligt var jag och min slanka fina pre-semester-feta kropp med som enda människa i kampanjen.

Ingen större poäng i det egentligen. Bara så väldigt ironiskt nu i efterhand eftersom jag under min Berlinsemester insåg att jag på ett år lagt till med 10 ångestfyllda lösa kilon på grund av den vidrigaste bland dödssynder. Ren lättja.



När jag gick i högstadiet gick min dag ofta ut på att INTE råka i trubbel på eftersom jag var så otroligt spinkig. Tänk om jag vid den tiden hade vetat att jag längre fram i livet inte bara skulle behöva dras med bekvämlighetsfetma utan även agera affischgosse i en kampanj för kalorisnål frysmat med Weightwatchers som avsändare.

Då skulle jag njutit av stryket. Uppskattat det.

tisdag, augusti 28, 2007

Foppa breddar

I dagarna har världen blivit varse att Foppa breddar sitt Crocs-sortiment med skjortor i samma patenterade plast som i tofflorna. Sweet.

Men det är inte allt. Tvärtom.

Tidigt idag svensk tid höll Foppa en presskonferens där han la korten på bordet och visade en prototyp av sitt nya "hemliga" vapen.

Foppa avslöjade att han har köpt loss originalrättigheterna till näbbkängor och ska låta världen få smaka på ett rejält maktövertag, som han själv kallar det.

Idén föddes tydligen förrförra vintern då Pappa Kent tog sig en vild bastufylla och blev nära vän samt bildade kartell med en riktig höjdare till same. Därmed fick Forsbergarna tillgång till ett i storleksordningen nästan vulgärt stort parti renläder. I bakruset ringde Kent till Foppa och bad honom ta en s.k. skadesäsong så att de kunde fila på sitt framgångskoncept i lugn och ro.

Foppa tyckte det lät som en bra idé och nu på preskonferensen ska han enligt en säker källa ha uttryckt att han nu är redo att avveckla sin haltande hockeyverksamhet till förmån för näbbkängorna.

- Nu jävlar ska vi fucka upp skomodet en gång för alla. Detta är big business. NHL är ändå bara för bögar.


Vispgrädde

I Danmark heter vispgrädde piskefløde.

Piskefløde!!

Idioter.

måndag, augusti 27, 2007

Jag blir inte klok på Nicolas Cage

Jag såg "The Wicker Man" med Nicolas Cage häromdagen. Gör inte samma misstag.

Det finns egentlighen inte så mycket att säga om den. Sämre blir det inte. Jag fick lust att spöa skiten ur Nicolas Cage för att han hade den dåliga smaken att köpa loss rättigheterna till skiten. Jag får lust att örfila upp mig själv för att jag slösade bort 1 timma och 42 minuter när jag så snabbt fattade att jag hade med en redig bajsfilm att göra.

Och ibland funderar jag på om Nickolas Cage kanske trots allt är utvecklingsstörd på något vis eller om han har någon skruvad böjelse för att självförnedra sig själv.

Killen har dokumenterad talang i bagen: Wild at Heart, Leaving Las Vegas och Adaptation är helt makalöst bra filmer som satt Nicolas Cage på kartan som en av de stora. Sedan att han gjort en del skit som Con Air och Snake Eyes, det kan jag förlåta. Men The Wicker Man - en film som fullkomligt stinker analost rakt igenom - det kan jag inte förlåta.

Hur tänkte han när han valde att gå in som producent i det projektet? Hade det inte varit för att jag älskade Adaptation så högt så skulle jag proklamera för en omyndigförklaring av den jäveln. Kanske tvångssterilisering också.

Kvinnor i djurmasker och face paint som skriker att "drönaren måste dö". Alltså, seriöst och en smula desperat hoppades jag in i det sista att filmen skulle avbrytas av en asgarvande Nicolas Cage som pekandes och skrattandes som förklarade att jag (tittaren) just varit med om ett experiment och att jag var idioten. Men så blev det inte.

Här sitter jag nu flera dagar senare med en kroniskt brun smak i munnen. Jag känner mig ofredad. Inte en gång till Nicolas. Det säger jag bara. Då jävlar!

Jag får lust att kasta in ett litet "tips från coachen".

Tuff replik:
What do you faggots want?! (Wild at Heart)

Otuff replik:
Jag vägrar dö för honungen (The Wicker Man)

Tick tick tick…

…och så gick en helg ur tiden och kommer aldrig åter. Fy fan!

Skulle vilja dela med mig lite av hur min fritid ser ut just nu.

Potträning!

Just nu är jag mitt uppe i den del av barnuppfostran som jag sett minst fram emot under hela Juniorettes uppväxt. Potträningen. Hon är dryga två och ett halvt och ska bli blöjfri nu är tanken. Alltså ge mig tonårsrevolt (med allt vad det innebär i knark och annan trubbelväg) nu tack, men snälla låt potträningen passera. Den är inget bra för mitt hjärta. Inte rygg heller för den delen. Ångesten sätter sig i ryggen.

Känslan. Tänk er att gå runt med en dynamitväst dygnet runt och veta att någon jävla galning på taskig medicinering sitter och fipplar med fjärrutlösaren. När som helst, var som helst smäller det. Mental stressfaktor, visst. Det är ändå INGENTING mot den psykiska terror det innebär att dra runt med ett litet barn bland folk på stan, lekplatser, caféer och hemma med vetskapen att precis när som helst (och helst när man som minst önskar) kommer en kiss- och/eller bajsbomb att brisera.

Alla som varit med om den fasen i ett barns utveckling vet att ordet ”igenmurad” får en helt ny innerbörd. Hela Tyskland bleknar i jämförelse. Dessutom är det extremt svårbegripligt hur en människa kan pissa ner sina byxor och fylla sina skor och samtidigt med ett sådant ko-lugn konstatera att ”oj, nu blev det blött pappa”.

No more, no less…

Dock har vissa framsteg gjorts och nu lämnar hon en frist på c:a 10 sekunder att hinna till en toalett innan blåsan exploderar. Alltid något.

Tick tick tick… KABLAAAMM !!

Min helg i ett nötskal.

fredag, augusti 24, 2007

Sverige är inte fantastiskt

Nu har jag dissat våra nordiska grannländer i rapp takt.

Danskarna mest och under lång tid för deras smått debila språk och uttal av detsamma: Vidare för deras hjälplöst mongoloida och motsträviga tjogbaserade räknesystem och för att de är så muppiga att man tror det är på skoj när de kallar sin lunch för frukost.

Norrmännen har dissats i alla tider för att de är verkar lätt efterblivna i allt som bara så mycket som tangerar "logik". Gladlynta och nyrika svin som fått för sig att de kan flabba åt livet och stå helt utanför alla internationella samarbeten och utan att ens skämmas ta en femtiolapp för en liten sur Snickers. Bara för att oljeborrtorn råkar vara lika vanliga som bidéer var i svenska övremedelklasshem på 80-talet.

Och så Finland. För att allt de tar i verkar bli skit. För att deras språk utan undantag leder ens tankar till missbruk i någon form och rent allmänt är helt jävla omöjligt. För att Finlad tagit på sig rollen att på egen hand alstra 95% av all dålig smak som existerar på detta jordklot. Finland. Landet där en kille (eller tjej för den delen) fortfarande har stor potential att få "ligga" trots vederstygglig ishockeyfrisyr och sprit- och svettdoftande andedräkt twentyfourseven.

Kanske är många fördomar och nedlåtande tonfall sprunget ur avundsjuka. På danskarna för deras tillbakalutade attityd till allting. Att de inte tar någonting på så skitnödigt allvar som vi kan göra på minsta lilla skit. På norrbaggarna för att de faktiskt kan skita i hela världen och klara sig bra ändå och för att de inte tvingas ligga och skava i mitten mellan deras lusekoftor och uralpajsarna till höger. Och kanske är jag lite extra hård mot finland - enda stället på jorden där man kan vara precis hur misslyckad och kass som helst och ändå bli framgångsrik eller rentav nationalhjälte.

Men Island har jag aldrig dissat och det är nog för att jag inte är ett skit avis på dem.

Islänningarna har gjort sig själva till ett språkmässigt uland eftersom de notoriskt vägrar att besudla sitt fräsiga vikingatugg med låneord och influenser av något slag. Jävla öbor säger jag bara. De verkar tror att de kan komma undan med vad för otyg som helst bara för att de har sina geisrar och postapokalyptiska skitlandskap. Jag blir inte heller nämnvärt imponerad av deras delikatess som består av rått hajkött som de först pissar på och sedan gräver ner i gjorden två-tre månader innan det är dags att käka. Delikatess schmelikatess säger jag bara. Det är för i helvete sinnesrubbat.

Men ok, jag kanske inte ska döma dem för hårt. Jag antar att man blir lite dum i huvudet av att bo på en vulkan.

Nä, Sverige är inte fantastiskt men vi är iallafall tjockt mycket bättre än Island på ALLA sätt.

Björn Ranelid

Vad är det med honom egentligen?

Det finns få människor som jag kan bli så uppretad av genom att bara se på. Björn Ranelid är en av dem.

Jag vet inte riktigt varför men jag tror att det är hans otyglade självgoda uppsyn och narcissistiska självbild i kombination med tantfrisyr, solariebränna och ett rejält set fuktiga och feta läppar (som närmast ger mig associationer till hur ett svullet anus måste se ut) som får mig att lacka.



Jag är trött på Björn Ranelid. Jag vill inte se honom mer. Att höra honom skulle bara bli för mycket.

Jag tror att jag hatar Björn Ranelid.

Vad FAN är det med honom egentligen?

torsdag, augusti 23, 2007

Gregorius

Finland kallas för De tusen sjöarnas land. Det lärde jag mig i mellanstadiet. Konstigt nog är sjöar de sista jag tänker på när jag tänker på Finland. Sprit, knivar och vansinne kommer mycket längre upp på listan.

Finland självaste Mekka för dålig smak och mental ohälsa. Landet av Lordi. För att inte tala om deras tröttsamma fäbless för sin jävla sauna. Visst, det är skönt att basta - men så jävla skönt är det inte!

Men de har bra grejer också. Till exempel har de asfräna mördarnamn som Risto, Jarmo, Juha, Raimo och Arto. Det kan ingen ta ifrån dem.

...och så har de coverbandet Gregorius:



Big up för det.

Världens viktigaste webbtjänst

Blev precis tipsad om en webbtjänst man bara inte kan vara utan. Äntligen säger jag bara.

Att det skulle ta sådan förbannat lång tid innan någon kom på genidraget att skapa en tjänst där alla kan få sitt eget ip-nummer uppstönat av en sexig tjej. Som världen har väntat.

http://www.moanmyip.com/

Så går det när alla bidragspengar går åt till skit som Röda korset, Rädda barnen och olika typer av sjukdomsforskning.

Låt det bli en läxa.


Tack RG för din outtömliga källa till "internet-freak-stuff"

onsdag, augusti 22, 2007

Kockaröv

Det är härligt att gå på lunch med sina arbetskamrater. Varje dag kan man bara sitta med och suga i sig av visdomarna som delges kring bordet.

Idag förklarade min skånske kollega (som utgett sig för att ha stenkoll på restaurangvärlden) att det finns en vanligt förekommande och bland branschfolk vedertagen åkomma som går under namnet "kockaröv". Det ska tydligen vara en form av illasinnade skavsår som uppstår mellan skinkorna på grund av grov skink-friktion och fukt (särskilt vanligt bland kockar av någon anledning) och som enligt skånsk utsago botas genom att den drabbade talkar röven med potatismjöl.

Självklar följdfråga varför med potatismjöl, varför inte med talk?

Tydligen så blir det samma sköna konsistens som på rabarberkräm när man använder potatismjöl. Vill man det undrar jag. Låter vansinnigt. 100% biologiskt glidslem mellan skinkorna. Undrar hur ofta kocken svinar mot dryga restogäster genom att preppa såsen. Vilken jävla mardröm.

Kan någon som jobbar i restaurangbranschen bekräfta denna metod och gärna även fenomenet kockaröv.

Tack!

tisdag, augusti 21, 2007

Teknisk utveckling

Jag minns att när jag var liten hade jag en äldre kompis som hette Martin men som på grund av sin åldersskillnad på två år och oändlig visdom gick under sitt alias "Stor-Martin". Han var fett insnöad på robotar och informerade oss glin om att robotar var framtiden. De skulle styra världen.

Jag tyckte det lät svinotäckt. Maskiner liksom - det lät inte så bra. Men Stor-Martin var eld och lågor. Sa att det var ju skitbra för de kunde hjälpa till att bygga bilar och grejer. Man "bara" programmerade dem så gjorde de jobbet. Och så behövde de aldrig sova heller. Det lät spännande.

Stor-Martin berättade att USA hade gjort en prototyp på en robot i mänsklig skepnad. Sedan skulle de massproduceras och användas till allting. Snart skulle alla kunna ha en egen robot som kunde städa, laga mat, läsa böcker för och leka med en. Hur grymt var inte det liksom?

Jag minns att jag var rätt nöjd med morsan och farsan och inte riktigt fattade poängen. Dessutom bodde vi trångt i en trerummare. Jag och brorsan delade rum - det var illa nog - vi skulle fan inte ha plats för en robot också.

No way José!

Först långt senare gick det upp för mig att Stor-Martin troligen inte fick så mycket uppmärksamhet från sina föräldrar. Hans pappa var aldrig hemma och hans mamma var alltid arg. Han hade nog gärna bytt ut dem mot en robot. Deppigt.

Jag kommer ihåg hur sjukt besviken jag blev när jag första gången såg en en riktig och livs levande robot, på farsans jobb (Göteborgs Postterminal). Det var helt enkelt maskiner med en mekansisk arm som lyfte blå postlådor från en vagn och sorterade ut dem lite smart till andra vagnar. Rätt långt ifrån den bild jag hade av en sådan där skön robot med huvud, armar, ben och kropp - och inte minst talförmåga med asfrän syntetisk röst.

De där robotarna kom aldrig. Än idag vet jag inte en enda person som har en hushållsrobot. De blev nog utkonkurrerade av billig arbetskraft från öst.

Annat är det med trådlös teknik. Det är rätt koolt egentligen.

Under hela mitt liv har jag köpt den tekniska utvecklingen rakt av utan att ifrågasätta. Jag skulle troligen få kicken om de fattade hur imponerad jag är av trådlös teknik. Jag fattar inte hur det går till. Jag förstår teorin men inte hur det faktiskt går till. Ärligt talat.

Skicka signaler hit och dit och så kommer de ut i den form man känner för. Fan det är så sci-fi att jag nästan pissar på mig.

Idag kan jag spela upp musik från min dator på min vanliga stereo utan så lite som en sladd mellan de båda. Hur fränt är inte det egentligen? Tänk på det. Det är ju bara luft där emellan.

Jag kan inte greppa det.

måndag, augusti 20, 2007

Bara i Norge

Läste precis om en snubbe som tillbringar sina dagar i rum med madrasser till både golv, väggar och tak eftersom han 2003 knivmördade sin fru och hennes två små barn.

Den stackarn har efter att han skurit upp sina nära och kära som en jävla köttstuvning drabbats av en svår knivfobi. Det låter som en bra grej i mina öron men i Norge får det inte gå till så. Han måste botas. Därför har psykdoktorn satt igång en behadlingsform där mannen tillåts sova med en kniv under huvudkudden.

Tydligen går det bra för honom också. Han har gjort jätteframsteg. De började med babysteps i form av en smörkniv via fruktkniv och nu har han avancerat vidare till stickkniv. Inte dåligt. Snart är han nog redo för en riktigt lättmördad stridskniv skulle jag tro.

Skön logik där Norge.

Ungefär som att kitta upp mästerrymmaren Ioan Ursut med en repstege eller låta Hagamannen avtjäna sitt straff på en internatskola för flickor.

En lastbil kommer lastad...



Visst, den svenska tullen är säkert underbemannad och ganska lättlurad. Men ärligt talat, det känns som att baltmaffian tar ut svängarna lite väl mycket när de till och med börjar skylta med sina smutsiga affärer.

söndag, augusti 19, 2007

Operation: Desert storm

Jag orkar inte tjata mer om Croccs nu. Jag erkänner mig besegrad. Den har tagit sig in, etsat sig fast i "folksjälen" och är här för att stanna. Den kommer snart betraktas som det allra svenskaste som finns. Galet. Glöm Volvo, Ikea och Tetra-Pak. Glöm dalahästar, wasa-knäcke, falu-rött, sill och nubbe, trällor (träskor) och glöm för i helvete alla älgbesmyckade tysksouvernirer. Nu är det Crocs som gäller för hela slanten.

Härom dagen såg jag i en skobutik på Södra Larmgatan att Crocs nu även finns i ballerina-modell samt som stövlar. Då blev jag svag och ledsen.

Och när jag börjar tro att jag sett allt... då går en man förbi utanför Hemköp och på fötterna har han den svenska folktofflan - i ökenkammo-mönstrad modell. ÖKENKAMMO!!

Vansinnet tar visst aldrig slut.

lördag, augusti 18, 2007

Tackas lille Hajald

Idag blåser två av tre skitkvällstidningar upp att Harald Treutiger fått sparken på löpet. En bild på en bekymrad Harald och ett citat i stora svarta bokstäver säger: "De tycker jag är för ful".

Lägg av för fan din lipsill, har jag lust att skrika rätt upp i ansiktet på honom. Han är inte för ful. Han är kass. Det är nog där skon klämmer skulle jag tro. Det och att han bara har tjugofem tittare i sitt skitseglingprogram.

Tv fullkomligt kryllar av fula människor. Titta på bosse bildoktorn, ingen superhunk direkt. Harald skulle dessutom lätt platsa bland SVT:s smått beiga vädermän. Fagrare killar kan en blindbock pricka.

Vidare har andra människor utan vare sig talang eller looks lyckats landa på fötter. Ta bara Hans "kuken" Fahlén eller Peter Siepen som exempel.

Jävla Harald. Folk får sparken varje dag utan att en jävel bryr sig men på nåt sätt har han lyckats han böla till sig folkets stöd och startat en närmast pervers rädda-harald-kampanj.

Motbjudande Harald. Motbjudande.

fredag, augusti 17, 2007

Hårda bud i Mellerud

Bokstavligt talat.

GP skrev i förrgår om en kreativ invånare i Mellerud. Mikael Karlsson.

Melleruds kommun hade öppnat upp för "medborgarförslag", ett käckt sätt att öka demokratin på kan man tycka. Ett sätta tjäna sköna utpressarpengar på tyckte Mikael Karlsson.

Grejen är att varje förslag beräknas kosta c:a 5000 spänn att utreda och MÅSTE utredas i enlighet med svensk byråkratimodell. Den lille spjuvern Mikael Karlsson kom då på den briljanta idén att lämna in 101 troligen rätt värdelösa förslag, vilket kommer kosta kommunen ungefär exakt en halv mille. Sweet.

Jag vågar gissa att förslagen är av blandad kvalité och troligen rymmer allt från att kommunen borde täcka stadens trottoarer i bajs en gång om året till att bygga en ny rondell för varje färdriktning i varje redan existerande rondell.

Efter att han lämnat in samtliga förslag skickade han även in ett "erbjudande" där han erbjöd sig att dra tillbaka alla sina förslag för en ringa ersättning om 25.000 svenska riksdaler.

Jag skulle tippa att många i Melleruds befolkning känner ett rätt tajt sug efter att samla ihop ett gammalt hederligt lynchposse och sedan rulla det lilla svinet i kontaktlim och müsli eftersom en halv mille måste dras in genom snävare budgetering inom andra verksamhetsområde t.ex. de stående förstahandsalternativen "barnomsorg" och "sjukvård". Det hade jag velat.

Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite imponerad av det kreativa i det. Att en liten man för en gångs skull lyckas bli en svår rövklåda genom sätta käppar i det stora maskineriet och inte tvärtom som fallet nästan alltid är annars.

Hjälte eller svin?

Hjältesvin kanske.


Läs artikeln här>>

tisdag, augusti 14, 2007

Udda fakta

Tänkte eventuellt börja berätta lite om mig själv här på bloggen.

Så så, lugn och fin. Jag menar inte den där vanliga och förbannat astråkiga fakta som "jag tycker om att glo på film, fotografera och läsa böcker på min fritid" eller "jag äcklas av konsistensen hos överkokt pasta och har svårt för liza marklund som person" heller för den delen, Det gör jag ju redan. Jag syftar på lite mer udda fakta.

Lite i stil med då när jag outtade min tvångsmässiga luktmongo-störning.

Här går vi:

Ibland när jag snyter mig kan jag bara inte låta bli att veckla upp snorpappret och kolla upp hur illa det egentligen stod till i snoken. Stört som fan, jag vet. Fast det är inte slut där.

Ju sämre skick snytpappret är i efter en näsfanfar, desto gladare blir jag. Jag fattar inte riktigt själv vad som är själva dealen där men om det visar sig vara dräparklass på piprensningen så kan jag nästan känna mig lite stolt. Som om jag precis åstadkommit något viktigt för eftervärlden. Minnesvärt. Ungefär som en konstnär som överväldigas lite av sin egen talang.

Det bästa är när jag lyckas med ett s.k. multifräs (blandad konsistens och färgskala). Då kan jag riktigt tänka: "Fan Mikael, det var allt ett rejält snyt" och tror mig nästan men bara nästan kunna urskilja en känsla av vemod, att det faktiskt tar emot lite att spola ner och slänga bort pappret (min canvas) sådär utan vidare.

Skumt va, men jag reflekterar åtminstone över det.

måndag, augusti 13, 2007

Way out west i korthet

Var på cityfestival i helgen. Way out west. Mycket bra och mycket dåligt.

Bra:
Bra band, bra upplägg av festivalområdet, smart utplacering av plastmattor framför scenerna och på det stora hela en mycket trevlig festivalupplevelse.

Dåligt:
Ölhagar, ockerpris på blasköl och foder, förbud-förbud-förbud, pissväder, för tajt spelschema.

Alltså jag kanske kommer gå igen. Men fan vad de måste kamma upp matkvalitén och framförallt priserna. Fyrtio spänn för en korv med bröd är FAN inte OK. Inte heller att bända ur en törstig festivalbesökare en halv hundring för en utspädd Hof. Rätt så jävla långt ifrån OK om man säger så.

Det är nästan så man skulle vilja spöstraffa den som godkände prissättningen.

Bara festivalpasset gick ju loss på tolv hundra, en rätt så oblyg summa för två festivaldagar kan man tycka. Att utöver det kräma på med norska vansinnespriser på förplägnad är så oetiskt att djävulen själv skulle skämmas.

Att vidare inte låta människor ta med sin svindyra öl in på spelningen är bara det så jävla löjligt att man knappt tror det är sant. Fast så är det ju när Sverige ordnar med kalas så det var egentligen ingen chock. Paraplyförbudet (i sveriges regnigaste stad) var däremot förvånande - vart får de allt ifrån kan man undra?

Om det blir ett år till får de fanimej kamma till sig med sån skit.

Primal Scream-förbannelsen

Det verkar som att Primal Scream och jag inte är menade för varandra. Alls.

Sist jag skulle se dem på var i Roskilde förra året. Då var jag för berusad för att uppskatta spelningen. Nu var det dags att hämta upp det på Way out west men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag inte riktigt var i stånd att uppskatta spelningen den här gången heller.

Det verkar vila en fylleförbannelse över dem. Eller så är det bara jag som har dålig fingertoppskänsla. Jag tror på det första alternativet.

torsdag, augusti 09, 2007

Estradpoesi

Jag säger fy fan!

Jag tror att jag kan ha hittat en av mina mest känsliga triggerpunkter. En aggressionsinjektion med omedelbar effekt. Estradpoeter - ett sånt jävla pack.

Göteborgs stad har börjat förbereda inför det s.k. Kulturkalaset som bara är en omdressad version av Göteborgskalaset (aka. Våldtäktskalaset, aka. Bönnerna-kommer-till-stan-kalaset). Så nu vankas det langosextravaganza, fulla boråsare och en massa rackig underhållning.

Det sistnämnda leder mig osökt in på min nyupptäckta triggerpunkt. På någon hemsida läste jag nämligen att det ska bjudas estradpoesi i programmet. Det är väl klart. Mer kultur blir det inte måste de ha tänkt när de klubbade igenom kulturkamouflaget.

Olivia Bergendahl som vunnit nån sm-titel eller liknande i just estradpoesi aska uppträda. Det räcker att lyssna (och se) på henne i fem sekunder så vill jag spontanvränga mina läppar över ansiktet och vidare över hela jävla huvudet bara för att slippa höra skiten. Som det låter, som det ser ut. Inte som när Bukowski läste sin poesi för fullsatta lokaler. Sittande vid ett skrivbord och läsande rakt av. Inget jävla jibbajabba där. Bara 100% kool. Tvärtom.

Det verkarsom att för att vara en kreddig estradpoet ska man bygga sitt uppträdande med en mimik som en spastiker, röra sig som att man fått ett svårare epilepsianfall och läsa upp sitt konstlade svårmod med ett röstläge som låter som en mix av afasi och svår bajsnödighet.

Ingen sticker ut. Alla kör samma menlösa stil på sina uppträdande.

Fy fan vad provocerad jag blir. Jag har ganska stort kulturtålamod men när det kommer till estradpoesi så är gränsen passerad. Jag tror inte det finns något annat jag stör mig på lika mycket.

Jag kan acceptera det mesta. Jag har aldrig fattat dealen med konstnärer som målar sina alster med blod och sperma. "Konstnären" som tog 10 papp + resekostnader för att komma upp till norrland och pissa en skvätt. Well, det är kanske på gränsen men tillochmed denb ökände bajsmannens små skojigheter äger LÄTT större kulturvärde än estradpoesi.

Bli kriminell, skjut heroin och skit i allt men vad du än gör befatta dig aldrig med estradpoesi. Det är själförbrännande.

Nu ska jag gå på Way out west och ha kul.

Sämsta sättet att dö på

Fick en notis skickad till mig av min värmlandskontakt (AJ).

Den lyder såhär:

13:26 Höör:
Man begravdes vid gravgrävning
Strax före 12:30 omkom en man då han begravdes i samband med att han grävde en grav på en kyrkogård i Gudmuntorp. Hur olyckan gått till är ej känt.


Hyfsat deppig död alltså. Kan inte komma på en sämre död. Som taget ur en sjukt uppskruvad socialrealistisk dramaserie.

Att dö genom att bli levande begravd när man gräver en grav... det är till och med värre än Taunusdöden jag skrev om häromdagen.

onsdag, augusti 08, 2007

Det räcker nu

Jag är tillbaka på jobbet igen, från semester och allt som är skoj. Tillbaka till en vardag nedkletad av hinder som gatumusikanter, lokaltrafik och "folk". Samma chock varje år när man plötsligt blir hårt fistad av verkligheten efter sin sköna vila.

O du härliga liv.

Utanför hörs glad latinomusik. Sitter med fönstren öppna och de vätter oturligt nog mot Göteborgs fucking jävla svar på La Rambla - Kungsgatan.

Alldeles nedanför står en jävel med aukustisk gitarr uppmickad till en liten förstärkare med ruggigt vasst ljud och förstör mitt liv med sina eldiga latinodängor. Han är så jääävla dålig. Jag får lust att bjuda honom på en stor maffig snorloska. Hade jag inte varit 30 år hade jag gjort det. Lätt.

Shit, just nu kör han La Bamba... åh herregud, skjut mig snälla!!

Lite längre upp står exakt samma trumpetarsvin som innan sommaren dagligen körde sin makalöst talanglösa tolkning av ledmotivet till Gudfadern och spelar... just det, sin makalöst talanglösa tolkning av ledmotivet till Gudfadern. Tjatigt är ett väldigt svagt ord i sammanhanget. Vad är det med honom, vad är hans problem?

Varför latinomusik - den mest värdelösa av alla musikstilar? Jag blir otroligt stressad och negativ av att lyssna på det. Irriterad. Jag tror att jag hatar ALL latinomusik. Mina trumhinnor får nästan eksem av skiten.

Funderar starkt på att trycka upp en T-shirt med budskapet "Manu Chau - fuck off and die" nu lagom till Way out west. Vilket statement. Skiter nog i det, men jag hatar honom och hans musik ändå.

Det värsta är att jag blir lite småsugen på tapas. Detta trots att jag egentligen tycker att tapas är sjukt överskattat. Vem fan hajpade kryddiga mini-chorizos och tomat/mozarella-sallad i små lerskålar egentligen. Så jävla bra är det inte.

Det räcker bra för mig nu.

Orkar inte med mer latinoinfluenser i min vardag. Jag kan förstå att det var lite exotiskt och fräckt en gång i tiden och det är möjligt att det fortfarande funkar på finlandbåtarnas temaveckor. Men ärligt talat, det räcker faktiskt nu.

söndag, augusti 05, 2007

Bergman rocks

- Vem är du?
- Jag är Döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.
- Det vet jag.
- Är du beredd?
- Min kropp är beredd, inte jag själv.

Sitter just och kollar på SVT:s Bergmandokumentär i tre delar. Just nu del två. Lite konstigt känns det att han är borta trots att jag inte sett så mycket av den gamle stofilen. Mäktig snubbe helt klart.

SVT kommer hylla honom, Göteborgs filmfestival planerar en sällan skådad Bergmankavalkad och gud vet hur många fler specials det kommer vankas nu framöver. Bra och dåligt kan jag tycka. Bra för att jag nu får chansen att se en del. Komma ikapp.

Samtidigt kommer Sverige få så jävla mycket Bergman i sig nu att det kommer räcka och bli över. Hela nationen kommer gå hjulbent framöver. Men låt gå. Inte så många lyckas göra det han gjort.

Han rockar helt enkelt. Eller rockade.

Big up!

fredag, augusti 03, 2007

Dvärgen

Var ute en kort sväng på stan för en stund sedan för att fixa lite grejer.

Jag hajjade till när jag för tredje gången fick syn på den korte tjocke dvärgen med slingad sleaze-frilla på hållplatsernas stortavlor runt om i stan. Holmens Herr och BMW verkar ha nåt samarbete. Jag tittade närmre och såg att det var den jävla tönten Mickey D. E-types kompis ni vet.

Han ser fan inte klok ut på bilderna. Men det är ju fint av minoriteter får komma fram i modereklam ibland. Undrar vad Lemmy tycker om honom egentligen.

På Grönsakstorget blev jag nästan påkörd av en rökherointant (grått stripigt hår, ringar under ögonen, utmärglad och håglös) som kom rasande in på Magasinsgatan i sin rishög, en Ford Taunus från inte igår. Hjärtat höll på att stanna för en sekund och jag tror banne mig att jag höll på att släppa ut en brun valpnos i kallingarna.

Jag såg kärringen i ögonen. Hon tittade tomt på mig, sträckte ut sin skrynkliga vänsterhand genom rutan, askade sin cigg och viftade lite blasé mot mig att passera. Så schangdobelt så.

Jag gick vidare och när pulsen nått normaltempo igen kom jag att tänka på hur jävla deppigt det skulle vara att lämna jordelivet via en Ford fucking Taunus av alla bilar. Det är liksom sämre än att bli nedplöjd av ett fyllo i en Opel Kadett. Hellre en Mustang, Jagga eller kanske till och med Dodge RAM (seriemördarskåpbil) isåfall. Även spårvagnsdöden är långt mer värdig än en Ford Taunus.

Hade jag fått välja bil åt Mickey D och E-type så hade det lätt blivit en Ford Taunus med fejkträpanel på sidorna, som i ett päron till farsa. Vilken syn det skulle vara.

Hahaha... fejkträpanel... svårt att toppa.

Produktutveckling

Så enkla medel.

Ibland krävs det bara lite fyndigt klottercopy för att göra en jävligt trist, ful och allmänt äcklig apparat sjukt mycket roligare. Enkelt och genialt.



Jag flabbade iallafall.

torsdag, augusti 02, 2007

Fit und schlank

Överviktsångesten rasar vidare. Jag säger hela tiden att nu får det vara nog men jag har gått och blivit en riktig liten gottepundare. Är något gott så åker det ner i det där förbannade pajhålet.

Häromdagen såg jag till min fasa att magen hoppade i takt när jag flabbade. Först skrattade jag ännu mer. Det såg för hemskt ut. Sedan grät jag inombords. När jag har sitter ner ser det ut som jag har spänt en bananväska runt magen - fast innan för tröjan - jag ser för fan ut som en vrängd chartertysk.

Och varför är det ALDRIG en bra tid att hålla igen?

Innan semestern sa jag till mig själv att nu är det sommar och semester, då får man unna sig att njuta. Nu kommer hösten, de feta fikornas högsäsong. Sedan är det jul och då vet ju alla hur det går. Efter jul kommer nyår och en massa löften ges men bryts lika snabbt eftersom de tre onda månaderna av köld och mörker väntar framför en och vad annat kan man då göra än att mysa till det med lite onyttigheter i tv-soffan. Och så är det sommar och semester och det är dags att unna sig lite igen. Helvete. Jag är så svag.

Som tur är fick jag det heta boktipset "Fit und schlank" av en kollega. Bra. Den måste jag lägga vantarna på snarast. Den verkar vara riktad mot kvinnor men vaffan hur stor skillnad kan det vara. Gillar titeln. Fit und schlank. Så bra. Precis det vill jag vara igen.

En fördel som tjocka killar har är att de kan handla kläder på samma avdelning. Bara kolla lite längre ner i högen efter XL. Tjejer blir istället direkt förpassade till en egen avdelning. Hur soft är det att glida in på avdelningen med kläder för omfångsrika kvinnor, alla vet ju att man är där för att man är inte kan hålla fingrarna från kakburken.

Alla klädkedjor har sina egna namn för sin fatso-avdelning. H&M har "Big is Beautiful", Kapp Ahl har "XLNT" och värst är nästan Lindex med "Generous". Generös är en väldigt skum synonym för Fet - enb slags skönskrivning med hån. Jag undrar om de är ironiska. Det är ju bara löjligt att försöka få det att sätta ett positivt samlingsnamn på kollektionen för tungviktare när alla vet hur "idealet" ska se ut. Vilken paradox!

Jävla Kapp Ahl skriver dessutom: "Vi lanserade XLNT 1998, eftersom vi märkte att många kvinnor som drar något större storlekar". Många kvinnor DRAR större storlek? Kan man skriva så utan att få brevlådan full av bajsbrev? Otroligt. Jag skulle bli så lack.

Undrar just vilken storlek Paris Hilton drar.

Ser ett scenario framför mig:

Kassamänniska: Hej! Så du ska köpa dig en ny t-shirt, ska du verkligen försöka dig på medium, blir inte det lite tajt? Du ser ut att dra minst large...

Kortslutning följt av *Kraschande ljud* när jag som en (fet) ninja blixtsnabbt svarar genom att rikta en öppen handflata och smäller upp näsbenet rakt i hjärnan på kassammongot.
Så ska de tas.

onsdag, augusti 01, 2007

Bratförakt och fjortisfilm

Häromdagen vankades det bio. Hade sett trailern för filmen Disturbia och tänkte att det hade varit gött med lite bioskrämsel. Tog en runda på stan innan. Centrum. Jag gillar verkligen inte Centrala stan på sommrarna. Det är nåt med folket. Det är nåt med allt.

På kungsportsplatsen stannade vi till och kollade in ett gäng halvmediokra breakdansare och annan street-skit.

Snett framför stod en kille vi pekat och skrattat åt en stund tidigare. Han såg ut som en riktigt äcklig brat-typ som klätt ner sig med kepa över sin backslick och hoodie för att smälta in i Göteborgsbilden. Det syntes att han kände sig frän. Hela hans kroppsspråk och tugg signalerade att han tyckte han var frän som fan. Troligen en riktig finansvalpsgosse som diggar stureplan rätt fett i vanliga fall men som tycker det är lite kul och exotiskt att hälsa på nån gammal arbetarklassbekantskap från gud vet vart och leka ghettolife i Götet i några dagar varje sommar.

Jag tittade noga på killen. Kände att han var en störig fan. Dessutom satt han inne på den värsta rövhakan jag någonsin skådat. En riktigt maffig utstickare med djup mittskåra. Jag fattade att mina misstankar var helt korrekta. En sådan pjäs går bara att få till om ens släktingar knullat med varandra ett par hundra år. En redig kran och framförallt en bjässe till hög panna. Hela hans ansikte var böjt som en jävla banan.

Det är möjligt att det är skitkreddigt att lyckas avla fram gubben i månen om man bor i Djursholm. Annars funkar det inte riktigt.

Vi promenerade vidare vida Heden. På vägen kom en pippigul Mercedes cab med två stekaryngel i. De spelade Da Buzz eller liknande skit och tyckte de ägde stan. Det syntes tydligt att de trodde de skulle få doppa innan natten blivit dag. Hur skulle de kunna misslyckas med en sådan storfräsarbil. Kanske möjligtvis om brudarna skulle spana in regg-skylten och sett att det stod 6KARIN6.

Killen bakom ratten hade alltså lånat sin morsas bil. Det borde man kanske kunna ta redan på färgen, eftersom bara direktörsfruar kör runt i otrohetsmutor med färggranna kulörer, men med sådana plåtar blir det definitivt inte högre pippa-garanti än med en risig Nissan Micra med solblekt lack. Stackars satar.

Vi kom sent så salongen var redan halvsläckt och när filmen började visade det sig vara en jävla collegeflick med lite mördartwist. Låga skämt, töntiga karaktärer. På slutet repade den sig något när mördargrannen visade sig vara one bad momma. Jag gillade honom. I salongen hördes unga flickor i grupp tömma lungorna gång på gång. Fan vad det skreks från olika håll i salongen. Öronbedövande.

När ljuset tändes såg jag till min fasa att vi var äldst (med mariginal) i salongen. Inte äldst som i två tre år äldre än alla andra. Jag snackar dubbelt så gamla. Jag fick panik. Kände mig äcklig. Vi var som några pervon på en lekplats. Inte en jävel var över femton bast. Vilken total felbedömning. Där satt vi mitt i ett hav av vulgouppspacklade fjortistjejer och suktande pubertetskillar.

Vi diskuterade filmen och de andra gav den en etta. Jag försökte pusha den till en tvåa för att försvara utlägg för biljett, pop-corn och tidsslöseri men gav med mig. Det var en riktig pissfilm.

Det var skönt att komma hem till Majorna igen. De må drälla mycket kids i faggorna men brats-typer är det riktigt ont om. Ett fel av två möjliga. Bättre än inget som et brukar heta.