måndag, juni 29, 2009

Slav för en dag

Fick ett tips om att slutspurtenpå en väldigt otäck auktion på tradera pågår i detta nu. Imorgon kväll är den över. Auktionen är nummer fyra i en svit som går under namnet: "En världsstjärna kan bli din", där vinnaren får planera en dag och tillbringa den med personen i fråga. Den här gången är det Stefan Holm som står på spel. Det är rubbat på så många sätt.

Pengarna går till ungdomsidrotten i Sverige. Det roliga är att mindre än ett dygn kvar har budgivningen stannat av och högsta budet är nu hela 2650 kr. Fatta vilken besvikelse. Inte ens tre tusen spänn att dela på för idrottskidsen blir det tack vare Steffe. Han borde få böta för att intresset är så lågt. Först ryggade jag i och för sig till, eftersom det av naturen skulle vara så otroligt främmande för mig att betala för att få hänga med Holm under en dag. Men sedan tänkte jag lite till...

Ponera att jag skulle lägga ett bud imorgon. Jag har lätt råd att följa med en bit om budgivningen skulle komma igång. Ok, det skulle vara semesterkassan som gick åt och jag misstänker att det inte skulle falla i så god jord hos min muffin. Jag skulle troligen hamna på hennes skitlista året ut. Men vilken dag det skulle kunna bli.


Upplägg – En dag med Holm:

07.00-09.00: Stefan anländer och får värma upp med lite spackling och hushållsnära tjänster medan jag och J tittar på morgon-tv.

09.00-12.00: Stefan skjutsar ner oss till Mellbystrand och bjuder oss på en lätt lunch.

12.00-12.15: Stefan smörjer in min rygg med solkräm

12.15-15.00: Jag och J badar och myser. Stefan vaktar handdukarna, ser till att vi har skugga när vi så önksar, hämtar läsk och läser högt med inlevelse ur sin egen bok.

15.00-16.00: Stefan tänder grillen och berättar hur det var att vara med i På spåret. Jag och J sitter inne tar en tupplur.

16.00-17.00: Stefan klipper gräset.

17.00-17.15: Vi eldar gemensamt upp Stefans egenhändigt gjorda "guldtröja" i trädgården. Vi skrattar tillsammans.

17.15-18.00: Vi lånar ut Stefan till någon sugen granntant (eller gubbe).

18.00-19.00: Stefan får tvätta upp och hänga badkläderna samt fixa kvällsmat.

19.00-19.15: Stefan får busringa till Staffan Strand och "erkänna" att han legat med Staffans pappa på ett träningsläger.

19.15-19.30: Stefan får busringa till Patrik Sjöberg, kalla honom homofil och säga att han ska få så jävla mycket stryk nästa gång de ses.

19.30-20.00: Vi tackar av Stefan för dagens insatser med ett rungande dra åt helvete. Stefan ger sig av till fots.


Säg, skulle inte det vara värt några tusingar? Jag funderar seriöst.

Just nu...

...är det 29,9 grader på min arbetsplats. Det firar jag med att jobba över lunch. Hjärnan kokar och jag håller seriöst på att mula... kommer sakna er...

Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.


Update 15.00:

Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.


Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.

lördag, juni 27, 2009

Ledsen i ögat


Nä, jag kan fan inte släppa det.

Se så ledsen han är Anton Glanzelius. Vilket lidande. Han är i sorg. Det är hjärtskärande. Hans bästa vän har just gått bort. De var så jävla tajta. Som bröder. Jag menar, de har ju till och med varit på Liseberg ihop och allt.

Herregud! Vilken satans ego-massage han ägnar sig åt nu. Anton. Killen är känd för två saker. För sin roll i "Mitt liv som hund" (1985) och för att han lyckats slå någon form av rekord i hur många gånger en person lyckas få tjata ut i media om när Michael Jackson ringde upp och ville träffas. Hur de träffades och åkte bergbana en hel dag och sedan kollade på video på kvällen. Fy fan säger jag bara. Jag orkar verkligen inte höra det en gång till. Men han vill så gärna berätta.

Det är en jättefräck historia att berätta för sina barn och barnbarn men jag skulle så gärna vilja upplysa Anton om att alla andra i hela världen skiter totalt i hans och Michaels "fina vänskap". Det osar förresten lite sociopati att kalla någon nära vän för att man träffats och hängt två gånger. Nu räcker det fanimej Anton. Inte en gång till. Det säger jag bara.

fredag, juni 26, 2009

Jacko has left the building

Michael Jackson är död. Det är tragiskt, sorgligt och konstigt på många sätt och vis. Javisst. Gott så. Borde vi inte bara lämna det där? Uppenbarligen inte. Jag kan riktigt känna lukten av en skitvåg blåsa in med full tsunamikraft. Nu ska det minnas, hyllas, älskas och saknas. Kungen av pop. Fy fan vad ovärdigt.

Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.

Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.

Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.

Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".

Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!

torsdag, juni 25, 2009

Tysk pensionärsvrede

Läste just en rysligt skrämmande artikel. Ett gäng tyska pensionärer teamade upp och kidnappade sin ekonomiska rådgivare, låste in honom i en källare och torterade skiten ur honom i fyra dagar.


Pensionärerna på bilden har inget med tortyren i artikeln att göra

Alltså vad fan är det med tysktalande människor och deras källare?

Rådgivaren verkade i och för sig vara en riktig fulfifflare som hade spekulerat bort runt 24 miljoner av deras deg, så man fattar ju att de var rätt lack. Men ändå. Jag citerrar: "De hotade att döda honom, skicka den ryska maffian på honom och brände honom med cigaretter. Efter ett misslyckat rymningsförsök slog de också honom med ett stolsben så att han bröt två revben."

Jag har ändå närt en viss skepsis mot pensionärer sedan tidigare. Klart man inte kan lita på människor med så mycket fritid, men det här låter som en ren jävla mardröm. Det klår Stephen Kings Lida med hästlängder. Man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man börjar messa med folk som var med och styrde upp tredje riket. Och kom fan inte och tro att svenska panschisar bara fikar mandelkubb och spelar bingo på sina PRO-möten. No way in hell. De planerar nog fan ett och annat våldsbrott ska ni se.

Hostgubben

Det var längesedan jag ville skjuta alla andra på spårvagnen. Varenda en. Riktigt längesedan. Jag har blivit så lugn och harmonisk sedan jag började läsa eller spela patiens på vagnen, att jag lyckats stänga ute det mesta av vardagens vansinne som tvingar sig på och kladdar sig fast när man åker spårvagn. Men nu är sommaren här. Då går det inte att värja sig längre.

Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.

Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.

Då hände det. Igen.

Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.

Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.

onsdag, juni 24, 2009

Bortglömt lur

Fan, jag kom just på att jag helt glömt berätta om ett skönt lur.

Det har blivit väldigt svårt för mig att lura i J skit nuförtiden. Hon brukar utgå från att all overifierad "fakta" som jag levererar är bullshit. Det är en skada som uppstått efter förnedringen av den räcka proffslur som jag tidigare berättat om här på bloggen.

För ett litet tag sedan lyckades jag dock lura i J att det var Johnny Cash som uppfann den internationellt gångbara och välanvända frasen "Fuck you", med tillhörande tecken. Att han på riktigt var självaste fuck-fingrets fader.

Jag vill inte slå mig på bröstet men... jo förresten, det vill jag. Hon svalde hela storyn. Jag levererade ännu ett fetinglur kan man säga. Swiiiisch!

Semestersugen

Var just ute på lunch med J. Ritz. Fan vad bra. Bästa lunchen i centrum just nu.

Det är hett som i helvetet ute idag. Högsommarvärme. Vad fan gör jag på jobbet, har slagit mig ungefär tusen gånger idag. Jag måste ha semester med stort NU. Kommer fan bli helt rubbad i hjärnan annars.

tisdag, juni 23, 2009

Barnmorskan goes digital

Var hos barnmorskan idag och kollade så att allt stod rätt till med den växande magen. J:s alltså. Min står det allt annat än rätt till med men det skiter jag i nu när semestern står för dörren med all grilla och chilla det innebär.

I alla fall. Jag har börjar gilla barnmorskan. Första gången jag träffade henne gjorde hon mig helt stirrig. Hon var så konstig. Jag satt helt stel i besöksstolen med jackan på och kragen uppdragen en bit upp i ansiktet. Hon är en s.k. lowtalker och hon tittade jobbigt på mig hela tiden. Som att jag inte fattade vad som föranledde besöket. Andra gången frågade hon ganska detaljerat ut mig om min träning. Hur ofta jag tränade, när jag brukade träna, vilken typ av träning, hur länge och vart jag ägnade mig åt min träning. Hon verkade imponerad och jag njöt lite av uppmärksamheten men minns att J satt som i chock. Det var inte helt obefogat att undra vem det var som var gravid egentligen. Sedan pratade hon tyst och verkade allmänt bekymrad, vilket gjorde att J freakade lite. Det är svårt att gilla någon som får ens flickvän att freaka ut. Gången efter var jag inte ens välkommen att delta. Då skulle barnmorskan prata med J om det förekommer misshandel och andra tråkigheter i vårt hem. Om jag förminskar henne och så. Kändes kul. Men tanken är väl bra och situationen något bättre än inför Juniorettes födelse då barnmorskan körde det snacket med mig närvarande. Den finska stämningen har aldrig varit mer fysisk.

Den här gången var allt annorlunda. Jag hade visserligen accepterat henne som vår barnmorska men jag har inte aktivt börjat gilla henne förrän idag. Hon är fortfarande en lowtalker men hon kändes mycket trevligare. Jag misstänker att det har gjort henne gott med lite solbränna och semester innanför rocken. Barnmorskan plockade fram en liten apparat som såg ut som en gammal freestyle med en mikrofon kopplad till sig. Men den gjorde sitt jobb och det var härligt att höra bebisens hjärtat slå. Det slog snabbt. Det enda som verkade gå i raskt tempo faktiskt. Allt annat gick i ultra rapid. Barnmosrkan förklarade att hon just höll på att lämna papper och pärmar till förmån för den "digitala världen". Jag tittade klentroget på hennes dator och funderade om den gick att klassa in under digital teknik. Om den var vad hon hade att tillgå, var det ens någon idé att byta bort det analoga? Jag tänkte att det kanske vore en god idé om Reinfeld skulle ta och lägga på ett par spänn på skatten så att alla institutionsmänniskor kan byta upp sig från sina lessna 386:or med DOS.

Varje besök på en inrättning i statlig, landstings eller kommunal regi är en resa långt tillbaka i tiden. Innan den häringa internetflugan. Det är lite som att gå på museum. Jag misstänker att de beryktade reservsjukhusen som upprättades i skyddsrum här och var under kalla krigets paranoida dagar är minst lika up to date. Bara en sån sak som när man gör sitt första besök på MVC och de ska ta fram ett beräknat förlossningsdatum. Då sitter barnmorskorna med sina jävla papperssnurror och trixar. Och för att lyssna på magen så har de seriöst fortfarande gamla trätrattar. Sånt blir jag som internetbög jävligt stressad av.

Men det är väl bara att acceptera att det inte är särkilt high tech att skaffa barn. Just det har inte utvecklats särskilt mycket om man ser till djupet. Och det är väl tur det egentligen.

måndag, juni 22, 2009

Nordisk film

Igår hyrde vi film jag och J. Vi gick på nordiskt tema. En svensk ångestfilm (De ofrivilliga), en norsk skräckis (Rovdyr) och en dansk thriller (Det som ingen ved). Vi valde bort svensk ångest och gick direkt på norsk skräck. Den var snygg och rå och ganska läskig. Det var något som saknades för att den skulle vara riktigt bra men så är det ju i 99% av alla skräckfilmer. Den var ändå bättre än de flesta skräckfilmer jag har sett de senaste 10 åren.

När vi redan var i stämning knäppte vi på den danska thrillern också. Vad är det danska regissörerna gör som de svenska inte lyckas komma i närheten av? En påkostad svensk thriller består av en timma och tjugo minuter taffligt skådespeleri på en story som någon jävla prao-elev från manuslinjen har snott ihop på en fikarast, samt tio minuters besvikelse till upplösning som efterlämnar en känsla hos åskådaren som är allt annat än behaglig. Sedan stänger man av sin tv och skäms en stund. Så är inte fallet med dansk film. Vilket stör mig något enormt.

"Det som ingen ved" var en perfekt thriller. En nagelbitare i ordets rätta betydelse. Allt var bra och jag satt på helspänn i min soffa rätt igenom. Sett utifrån skulle den kunna vara svensk, men hade den gjorts i Sverige hade den pissats ner av Kjell äktchion Sundvall eller någon annan skitregissörs värdelösa fingertoppskänsla. Dessutom hade vi tvingats se någon trött jävel från dramaten göra en pliktroll med samma entusiasm som en genomsnittlig parkeringsvakt gissningsvis känner inför sitt jobb. Nu var det en helt annan femma. Trots att vissa detaljer kändes "lite väl" så höll filmen sig på rätt sida hela tiden. Det enda som var lite kass i filmen var de korta inspelen från svenska skådisar. Såklart.

Nä, vi borde strikt hålla oss till socialrealism och ångest på film. Där är Sverige bra som fan.

lördag, juni 20, 2009

I efterskott

Glad midsommar på er allihopa. I efterskott. Orkade inte skriva igår. Jag har gått och blivit en riktigt lat bloggarjävel. Antar att jag haft för mycket annat omkring mig på sistone för att överhuvudtaget orka reflektera över saker. Så ock igår.

Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!

Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.

Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.

Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.

torsdag, juni 18, 2009

Dagens hat

Idag hatar jag IFPI. Mycket. Jag tycker att deras ökande krav på internetcensur är helt jävla bananas. Det är ett stort jävla skämt att skivbolagsbranschen fått för sig att de faktiskt har mandat att inskränka det grundlagsfästa censurförbudet. Ett sånt där riktigt astråkigt Robert Gustavsson-skämt som bara gamla stjärtkepsar flabbar åt.

Det kommer inte gå att stoppa dagens digitala mediakonsumtion hur mycket de än försöker. Alla vet det. Saker och ting förändras i en demokrati. Det bara är så och har alltid varit. Jag tror säkert att det fanns några som var riktigt sura och motsatte sig avvecklingen av att stena folk till döds för diverse moralbrott. Varför ändra på något som funkat så länge liksom. Samma typ av rövgäng.

Nu har jag köpt min sista skiva. Ta. Mig. Fan.

tisdag, juni 16, 2009

Rea på Dregen månne?

Var på NetOnNet i söndags för att köpa en hårddisk. På väg in i butiken möts jag av Dregen. På en av annonstavlorna står han och signerar rubriken "Lite sämre lägen, mycket bättre priser". Jag ryckte till av obehag. Jag trodde att jag hade gått in i någon form av hynotiserat läge och utan att märka det kört mot Kungsbacka och hamnat på Freeport (Dregens andra outlet-gig).

Vad fan är grejen med Dregen och lågprisbutiker? När blev han den varje affärsrörelse ska ha för att vidimera att de kränger busbilliga svenneprylar? Det kanske var rea i Dregenbutiken.

Jag vet inte riktigt hur han tänker. Det kanske går lite knackigt med riffen, jag vet inte, men en sak är säkert. Det är INTE en rock 'n' roll-rebell jag tänker på när jag ser Dregen intyga att det är sjukt bra priser på Peak-slipovers, Henri Lloydjackor eller trekvartsbyxor. Och det kvittar hur mycket piercingskrot och tatueringar han fyller sin snyggt knarksmala turnékropp med, när han dessutom tar på sig rollen som en hemelekronikens fyndpastor. Det är helt enkelt inte särskilt fränt alls när Backyarad Babies frontman plötsligt ska låtsas spela på samma planhalva som alla vita medelsvenssons som vallfärdat från sina radhuslängor med sina herrgårdsvagnar för att göra ett andrasorteringsklipp på ett par G-Star-jeans från 2007. Eller för att få några hundringar bättre pris på en gasolgrill. Det blir bara pinsamt. Det är kanppast någon som tror på honom. De flesta fattar nog att han bara försöker sig på en Dogge. Chinos på köpet.



Samtidigt kanske Dregen gör ett smart drag. Jag menar om han verkligen vill maxa och satsa på det här spåret ligger världen öppen och redo att ta emot honom som talesman. Next stop Netto, Lidl och Gekås. Nu kan han lika gärna gå all in och bli vad Bert Karlsson blivit för dansbandssverige.

lördag, juni 13, 2009

Att frigöra sig från en hotbild

Ända sedan J blev gravid har hon haft en hållhake på mig. Hon vet att jag är fullkomligt livrädd för att något ska brinna till i huvudet på henne som gör att hon tappar all sans och vett. Och smak. Min största skräck skulle vara att tvingas gå runt bredvid henne offentligt ifall hon hade hängslebrallor på sig. Jag har seriöst drömt mardrömmar om det och vaknat med ryck. Jag hade hellre gått naken till jobbet än att behöva förknippas med någon som bär ett par sådana vansinnesbrallor utan att vara byggnadsarbetare. Jeans med hängslen liksom. Eller i manchester. Brrr... Idioten som uppfann dem borde få(tt) så jävla mycket stryk.

Hängslebyxor är så gräsligt fult att jag får dödsyrsel bara av att tänka på det. Det är utan konkurrens det mest smaklösa plagget en tjej kan välja att pryda sin kropp med. Inte bara för att det utplånar all sexuell dragningskraft, utan för att det osar så jävla mycket dum-i-huvudet att det spiller över på sin omgivning. I vanliga fall kommer ingen undan med en sådan outfit, men när man är gravid, då kommer man undan med allt. Man kan inte klandra någon som med sin egen kropp odlar upp en miniatyrmänniska. När en gravid kvinna i hängslebrallor kommer gående bredvid sin kille faller ingen skugga över henne. Nej, det är HAN som är bonnläppen. Detta vet J. Mycket väl.

Därför har J just nu ett konstant överläge. Inga diskussioner är nödvändiga. Inga kompromisser. Ingen manipulation. Hon har en atomisk vetorätt som hon utan vidare kan lägga upp på bordet när hon tycker att jag trögar mig med något. När hon Vill ha igenom något räcker det att hon nämner att hon kanske skulle ta och prova ett par hängslebyxor i alla fall. Då darrar jag som världens ledare darrar inför Kim Jong Ils nyckfulla provsprängningar. Ondskefullt javisst, effektivt o du milde.

Hängslebrallshotet är lite som "tranans teknik" i Karate kid. Det finns inget försvar mot det. Men alla som sett tvåan vet att det nesligt nog visade sig finnas ett försvar i alla fall. Trummans teknik. Och jag har den i min ägo. Jag har hittat den svaga punkten och har numera ett vapen som, om inte överskuggar så åtminstone neutraliserar, det övertag J en längre tid har haft patent på. Det stavas h-a-r-e-m-s-b-y-x-o-r.



Jag har sagt att om J ens skulle överväga att försöka sig på något tricks skulle jag skaffa ett par haremsbyxor fortare än fan. Åh, den skammen går nästan att ta på. Då skulle hon bli idioten i hängslebyxor som går runt med en dåre med plats nog att stasha en elefantpung i sina brallor. Detta vet J. Mycket väl.

Slutet gott, allting gott.

torsdag, juni 11, 2009

Sammanfattning

Well, man kan väl sammanfatta dagen så här:

Glasvegas: Daddy's Gone
och:
The All New Adventures of Us: St Crispin's got our backs


Jag har bytt jobb... men ändå inte. Typ.

Reflektion

Igår var det uvecklingssamtal på Juniorettes dagis. Hon är 4,5 år som sagt och mötet tog femtio minuter. En halvtimma längre än mitt eget utvecklingssamtal på jobbet. Hmmm...

onsdag, juni 10, 2009

Offentlig dubbelförnedring

Igår när jag hämtade Juniorette på dagis var jag tvungen att gå hårt på en glassmuta för att få med henne hem överhuvudtaget. Hon gillar att gunga. Länge. Som. Fan. Glassmutan funkar dock alltid. På tio sekunder hade gungan stannat.

Väl i affären passade jag på att plocka på mig lite sallad och grönsaker också. Och plötsligt från ingen stans kom den (med högt oblygt röstläge): Pappa varför dansar du när du är kissenödig?

Det var mycket folk i butiken och alla på frukt och grönt butiken stannade upp synkront och en istystnad uppstod. Det här ville de inte missa. Jag stod öga mot öga med en tjej och hennes kille och jag greps av idiotpanik. Hjärnstillestånd. Jag böjde ner min blick. Jag hann tänka ungefär tusen tankar men inte en enda var till hjälp. Jag visste att det handlade om tusendelar innan exakt samma fråga skulle upprepas i dubbelt så hög volym, vilket utlöste ett tillstånd av stark negativ stress. Utan att kunna styra min egen handlingsförmåga klämde jag ur mig ett bortviftande "va?" som i den vuxna världen signalerar att man just fått en fråga så ointressant att man inte ids svara på den vilket mottagaren i 95% av fallen uppfattar och håller käft. Men inte när man är 4,5 år. Då uppfattas det självklart som en invit till att upprepa samma fråga. Vilket hon gjorde. Varför dansar du när du är kissenödig?

Utan att titta upp kunde jag uppfatta att paret mittemot fnisade. Längre bort vid chilifrukterna stod en kvinna och gapskrattade och flera till gjorde sitt bästa för att inte knäcka sig och börja peka och gapflabba. Jag ville spontant öva slagserier bland körsbärstomaterna men bet ihop och gick därifrån i rask takt. PAPPA, VARFÖR DANSAR... Tyst med dig, vi pratar inte om det nu, var allt jag lyckades få fram. Då höre jag det. Gapflabbet. Juniorette fattade vinken och jag misstänker att hon av min blick att döma förtod att den utlovade glassen låg sjukt illa till, så hon knep.

Grejen är att Juniorette har bevittnat mitt rörelsemönster när jag kommer hem och är väldigt kissnödig. Sådär på gränsen som man kan vara när man prioriterat spårvagnstabellen. Tänkt att det är lugnt, jag håller mig, men i stillasittande läge missbedömt hur nödig man egentligen är och på grund av rörelse och förseningar blir smärtsamt påmind. Det händer mig ofta och ju närmre hemmet jag kommer desto mer desperata rörelser få jag ta till, som en slags avledningsmanöver. När jag väl kommit in i hallen får jag mer eller mindre hoppa runt för att inte tvingas låta det ske. Detta har Juniorett misstolkat som en slags dans som hon tycker ser knasig ut och brukar skratta högt åt. Varför det kom upp när vi handlade grönsaker är helt omöjligt att veta. Det hade kunnat hända precis när som helst, var som helst. Det är det som gör barn så obehagligt oberäkneliga. Det är som små bomber som när som helst kan brisera.

Men det skulle inte vara över än. När vi kom till kassan så valde jag instinktivt den kassa där min favoritkassörska satt och huserade. Hon är en ruggigt vresig och androgyn varelse i slutet på de femtio skulle jag tro. Hon heter Unni (men går under benämningen "hon med rösten") och verkar vara en slags envåldshärskare på Hemköp, Stigberget. Hennes dialekt är ett koncemntrat framställt på två göteborska extremer. Jag förmodar att hennes far var grov hamnarbetare och hennes mor en fläktrökande hemmafru från Frölunda. Rösten är desutom högt pitchad och samtidigt helt avskalad på melodi, vilket jag gissar beror på en hörselskada. Unni verkar ha två lägen som hon kan pendla blixtsnabbt mellan. Hon kan vara nästan munter, prata högljutt och skoja med en kund för att avrätta nästa med blicken och bara utbyta det allra nödvändigaste i ord. Hon har en rutin som alltid återkommer och från den viker hon inte en tum oavsett om hon känner hat eller är vänligt sinnad (Viktig anm. Föreställ er göteborska i samma ton som när man blåser luft i en halvtom ölflaska):

1. Hälsningsfras: Hej.
2. Bekräftan (efter inslagna varor): På beloppet?
3. Twist: Tack ska det va.

Man måste uppleva Unni för att fatta det stora. Det går liksom inte komma i närheten med bara fantasi. Själv är jag trollbunden. Jag väljer kategoriskt hennes kassa. Suger in och lär mig. Jag har nu lyckats jobba fram en nästintill perfekt imitation (till J:s stora förfäran) som alltid väcks till liv efter ett butiksbesök och kan fortgå i timmar. Så dock ej igår.

Juniorette verkar ha snappat upp att det är något speciellt med Unni. När vi ställde oss i kön zoomade jag in och fokuserade. Jag vill inte missa ett skit. Plötsligt var det bara en kund före oss och då väljer min kära dotter att bryta tystnaden. Jag hör det olycksbådande anförandet, hinner snabbt växla en blick och vet i samma sekund att det inte finns någon återvändo hon tänker förgöra mig.

– Pappa...
– (åh nej, åh nej, åh nej)
– Du tycker att hon har en rolig röst va?

Jag dog, men samlade mig snabbt. Det fanns fortfarande en chans intalade jag mig själv och halvskrek hest: Håll tyst med dig nu annars kan du glömma glasen. Touché. Alla tittade. Inklusive Unni. Jag fick hatproceduren på tre punkter och en karg blick. Jag vet inte om hon hade hört allt, lite eller inte ett skit och bara körde sin random diss.

Det kommer kännas motigt som fan att välja Unnis kassa igen. Min dotter hade tagit ett av mina största nöjen ifrån mig. Sedan gick vi hem och åt glass i soffan och jag läste högt ur Lars & Urban. Den som säger att det är lätt att vara en bra förälder kan dra åt helvete.

tisdag, juni 09, 2009

Måsmaffian

Idag när jag kom hem och innanför dörren och såg till min förvåning att någon hade smashat ett paket gräddfil på fönsterrutan i vardagsrummet. Oh shit, gravidhormoner, hann jag tänka tills jag såg att fläcken satt på utsidan. Det var inte gräddfil. Det var måsskit – en masse. Trevligt. I lördags flög en annan mås (fet som en mindre gris) i jättehög hastighet rakt in i rutan och ramlade ner på backen. Tvärdöd. Det såg väldigt otäckt ut.

Det känns som att måsarna försöker säga någonting. Ge oss en signal. De verkar vara ute efter oss. Vi har fått våra varningar. Nu är det allvar.

Henry hakmask



Titta på den här lille rackaren. Han heter Henry Hakmask och bor på i varma länder med paradisstränder och det där klimatet, alla som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva ett par veckor om året. Han har en miljard systrar och bröder som längtar efter att träffas... och flytta in så att säga.

Jag fick länken (5 most horrific parasitic worms) av min kollega RW imorse som frukostpresent. Det fick bli svart kaffe. Tack som fan.

Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag och J inte kommer kunna förflytta oss med flygplan i sommar. Jag hade hellre valt att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Lätt.

måndag, juni 08, 2009

Irene Huss

Jag hade tänkt mörka. Eller jag hade inte tänkt säga ett skit. Bara tiga och försöka glömma, men det går inte. Jag måste lätta mitt hjärta. Jag har betett mig orättfärdigt mot mig själv. Kladdat ner mig själv på det mest förnedrande och ofördelaktiga sätt tänkas kan. Avsiktligt. Fråga mig inte varför. Det var den lille självspäkaren inom mig.

Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.

Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.

Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.

Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .

Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.

Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.

söndag, juni 07, 2009

Einarjäveln

J läser Bret Easton Ellis American Psycho just nu och plågar mig genom att läsa upp vissa partier högt.

Vanligtvis uppskattar jag hennes högläsning jättemycket, men då brukar Einar Heckscher inte ha varit framme och utövat kreativ översättning heller. Alltså den mannen. Jag har läst hans översättningar av Bukowski innan och varit alldeles nöjd (dock kan det ha varit för att jag just upptäckt det enkla språkets geni och inte var i stånd att kritiskt granska Einars tolkning). Men när J läser upp stycken där han översatt; high five till "handflata med fem", hardbodies till "hårdsubbor" och cunt till "melonsparbössa". Då känner jag mig tvungen att bli sträng mot gobbajäveln. Att han själv dessutom skrivit boken "Amerikanskt slanglexikon" är en sådan koncentrerad dos dubbelironi att jag inte vet vad jag sak ta mig till. Driver han eller? Var han full, hög eller bara dum i huvudet?

Jag tycker det är skitkul med kreativa ordbildningar. Det är det bästa. Jag kan verkligen bli avundsjuk när jag läser fantasifulla och ibland svindlande smarta ordsammansättningar. Men när en person får i uppdrag att översätta ett litterärt verk då ska man passa sig jävligt noga för att försöka uppfinna en ny språkformula. Det är liksom författarens uppgift och den som översätter ska liksom förmedla hans eller hennes ord så nära originalet som möjligt. Allt annat är vansinne.

Att Svenska Akademien dessutom delade ut ett översättarpris år 2003 till honom verkar extremt ljusskyggt. Den gode Einar måste ha någon riktigt smutsig hake på ledamöterna. Kanske kommit på dem med att festa loss på näsgodis eller har insyn i någon snuskig pervhärva av något slag. Vad vet jag. Väldigt konstigt verkar det hursomhelst. Det känns ungefär lika välförtjänt som om kioskdeckarkungen Mickey Spillane (eller någon porrnovellskribent) skulle få Nobelpriset.

Det som fick droppen att rinna över var när hon läste upp ett stycke där han översatt stadsdelen Meat Packing District i NY till "köttkonservdistriktet". Jag kände en stark lust att ge honom en sån jävla omgång så nu har jag letat upp hans mejladress. Han ska få fan för det här.

fredag, juni 05, 2009

A fallen hero - David Carradine – R.I.P.



Jag blev väldigt sorgsen när jag möttes av nyheten att David Carradine hade valt att stämpla ut för gott. Han var en underdog, en av de hårda, en slitvarg som fick alldeles för lite uppskattning. Carradine var en s.k. late bloomer i dess rätta bemärkelse. Jag vill passa på att hedra honom med en text jag skrev i ett helt annat syfte för ett antal år sedan. Läs den. Det är han värd. R.I.P.

David Carradine (1936-2009)

Det sägs att man kan se i en mans ögon om han levt ett hårt liv. Att tiden sätter sina spår och att själen speglas genom ens blick. Isåfall räcker det att kolla på David Carradine i en sekund för att genast förstå innebörden av det talesättet. Vart framtiden än leder den gamle slitvargen från nu så har han nog med smärta och lidande i bagen för att i evigheten klassas som en i skaran av de få men utvalda. En av de hårdaste män som levat.

Ett annat talesätt är att äpplet inte faller långt ifrån trädet och i David Carradines fall känns det nästan löjligt nära sanningen. När skådespelaren och spriträven John Carradine var trettio spetsade han läsken och nio månader senare, den 8 december 1936, föddes lille David rätt in i Hollywood sköte. Pappa John hade gjort en lyckad roll i "Vredens druvor (1940)" innan han blev kungen av skit och b-film. Så junior hade att brås på milt sagt.

Barndomen kantades tidigt av föräldrarnas skilsmässa och trassel i skolan med en handfull relegeringar som följd. Enligt honom själv var det aldrig frågan om damp utan tristessen till följd av sin otroliga intelligens som gjorde honom oregerlig. Härlig och distanslös självbild. Han fick ofta och mycket pisk av sina skolkamrater eftersom hans far var en sådan otygsmakare på film. I den åldern är det liksom creddigare med en farsa som spelar Batman. David Carradine ville alltid gå sin egen väg och revolterade tidigt, som det heter i hollywoodfamiljer, när man försörjer sig själv på skitjobb under studietiden. Bland annat arbetade han toknatt med att tvätta öltankar på ett lokalt bryggeri för att finansiera sitt spartanska leverne under tiden på San Fransisco State University. Sweet! Fram till denna tidpunkt hade han väl inte upplevt hårdare stunder än andra barn från söndertrasade kärnfamiljer. Men det var också här han började leva ut myten.

Han påbörjade en driftertillvaro i beatnik- och hippieflummarnas praktfulla namn. Han festade på en diet av kvinnor, söp och pundade. Han experimenterade med droger i alla former men mest de moderna och psykedeliska prylarna. Fler än hundra direkt-till-video filmer senare kommenterade han sin extravaganta livsstil med: "I'm not regretful about dropping acid, but I could have stopped it a little sooner - before I did a thousand hits of it."

På Broadway fick han en chans och vad gjorde han om inte succé. Ända till han råkade berätta för en producent att han allt var lite sugen på att åka till Europa och jobba med en snubbe som hette Ingmar Bergman. "Dra åt helvete", blev responsen och lika snabbt tog drömmen om Broadwaykarriär slut.

I desperat jakt efter ett erkännande och en andra chans tog David Carradine allt han blev erbjuden. Han levde hårt, som en filmvärldens bad boy, och jobbade hårdare ändå. Ett drygt decennium gick åt till att konstant spela badasskaraktärer. 1972 skulle bli hans bästa år och det började med en roll i Martin Scorseses debutfilm "Boxcar Bertha". Senare samma år kom så äntligen genombrottet och hans kanske mest kända roll hittills, som Kwai Chang Cain i tv-serien "Kung Fu". Egentligen var Bruce Lee satt på rollen som Cain men hans engelska var så risig att David Carradine lätt manövrerade ut honom genom sitt sweettalk. I tre år sprang han sedan runt i sena 1800-talets vilda västern som halvkines och predikade röven av diverse ligister med sin lågmälda non-violence filosofi. Sina sjukt avancerade kunskaper i Kung-Fu använde han givetvis bara i nödfall och fan vad ofta det visade sig vara nödfall.

När serien nått klimax hoppade David Carradine av tåget. Han var redo för de stora filmrollerna tyckte han. Men de kom inte. I ren panikångest inledde han ett samarbete med alla tiders största lågbudgetkung, producenten Roger Corman, djävulen. Alltför många skådespelare har valt att sälja sin bak till honom i hopp om framgång. Fåtalet har faktiskt vunnit stjärnstatus, men de allra flesta har malts ner i b-filmernas köttkvarn, ätits upp, spottats ut, glömts bort och försvunnit.

Bortsett från guldkorn som "Bound of Glory" (1976) där han porträtterar folksångaren Woody Guthrie, Ingmar Bergmans "Serpent's Egg" (1977) och Westernrullen "The Long Riders" (1980) där han och hans två yngre bröder bjuder på storslagen pangpang, har kvalité knappast kännetecknat David Carradines skådespelarkarriär.

Få andra skådespelare skulle väl rakryggat orka stå upp efter så många kackiga filmroller. Recensenterna fistade honom gång på gång men hårdare än hårdrock kom David Carradine tillbaks och bad om backning. Han visade inga känslor utåt men inom honom värkte drömmen om att lyckas. Han hade ju varit så förbannat nära med "Kung Fu".

Han tog sin tillflykt till de tunga spritfyllornas förlovade land. Knarkade och knullade som en rockstjärna och fick snabbt ett charmigt rykte som djuriskt rå och våldsam. En man av vrede och mystisk dekadens. Samtidigt fortsatte han att arbeta i ett rasande tempo. Ett tag gjorde han en film i månaden, ibland fler ändå. Han fick en utmärkelse som hårdast arbetande skådis i Hollywood, en finare omskrivning för non-stop producerande freak. Men det fanns ingen nerv bakom det tunga slitet. Ingen glöd. David Carradine var vita dukens fimp. Anledningen var att han brände alla sina tillgångar på det privata filmprojektet och regidebuten "Americana". Det tog hela åtta osannolika år innan den blev klar och all cash som inte gick till hans omåttliga missbrukskonto gick till filmen.

I början av 90-talet började det hårda livet ta ut sin rätt. Spritandet och drogandet hade drivit djupa fåror i hans kropp och David Carradine bar nu skepnaden av en tärd man. Med all rätt, han var ju huggen ur sten. Mycket hade gått åt helvete men han hade fortfarande sin mäktigt hesa och släpiga röst. Sinnet för storytelling hade dessutom inte tagit stryk utan snarare förbättrats. Som en långlagrad whiskey ungefär. Han genomgick en reinkarnation som Cain, fast nu två generationer senare. Nu hette serien "Kung-Fu: Legenden" och utspelade sig i urban nutidsmiljö. David Carradine spelade sonson och namne till originalet. Återigen gick han runt och spred sitt råsofta ickevålds-, ärlighets- och moraljidder. Häftigt koncept, att vara en fredfull shaolinpräst och livsfarlig mördarmaskin i ett. Att kunna döda med bara ett finger om lusten faller på. Nu hade han dessutom en oborstad snutson att tampas med och försöka övertyga om att våld inte är läckert alls.

David Carradine hade alltid flörtat med zenbuddism och taoistisk mysticism och var trött på allt våld och vansinne, i synnerhet sitt rykte som enkelspårig rambler. Han såg "Kung-Fu: Legenden" som en chans och en möjlighet att ändra på sig. Han skrev en bok - "Endless Highway" - där han "talade ut" (en trend som många kommit att följa) om sin kamp för att behålla en plats i näringskedjan och signade till och med upp sig på torken. Sedan 1996 har han hållit sig rätt clean och konsumerar numera bara starkt kaffe och cigg, om än i vulgära mängder.

Tålmodigt har David Carradine alltid slitit på för ett uppsving. Killen hann ju leva nästan sextiosju sura år i uppförsbacke med rullgrus, innan filmvärlden äntligen fick se vart skåpet skall stå. Quentin Tarantino dök upp som Jesus frälsaren och välsignade allt slit med en roll i "Kill Bill". Äntligen fick David Carradine (eller "legenden" som han på senare tid helst vill bli kallad) sitt efterlängtade break.

Lika beundransvärt som tragiskt är det att sitta på en sådan osedd talang och bara köra på. Oavsett vad som händer framöver och även ifall David Carradine avslutar sin karriär med att göra hundra tv-filmer till, så har han en gång för alla visat vad han faktiskt går för. Att han är redo att ta över. Han är den där hårdingen som får Dirty Harry att göra i byxan som en fnissmödis. Hollywoods alldeles egen och allra mesta grovarbetare. En tvättäkta underdog. Långt om länge har han hittat hem och som han själv säger: "…and if the time is now, the time is now".

Yrkesmannen och hårdingen David Carradine:


Kung Fu (1972-1975) & Kung Fu: Legenden (1993-1997)

I första omgången möter vi David Carradine i rollen som den lågmälda Kwai Chang Cain. En shaolinpräst på flykt i den amerikanska västern, undan dödlig vedergällning, för mordet på den kinesiska kejsarens brorson (ett mord han självklart var absolut tvungen att utföra). Integrationen i det nya hemlandet visar sig svårare än han kunnat ana. En shaolinpräst är ett något för exotiskt inslag för att passera obemärkt i det sena 1800-talets USA. Lantisarna blir fullkomligt tokiga i att mucka gräl med den fredlige Cain. De luras av hans mjuka attityd och blir skitförvånade när de får smaka på den mesige munkens skoningslösa våld. Cains mest spektakulära karaktärsdrag var hans närapå efterblivna ärlighet. Det känns liksom inte smart alls att vara på flykt för statsmord men av ren princip vägra ljuga om sin identitet. På sin ändlösa vandring söker han efter sin försvunne storebror men stannar naturligtvis på vägen och hjälper människor i nödläge röd.

Hundra år senare är Cain tillbaka fast i nutida storstadsmiljö. Samma tillbakalutade attityd, åsikter och namn är han nu barnbarn till originalet. Serien inleds med att han av ren slump återförenas med sin son som försvann femton år tidigare i samband med en attack mot deras tempel. Sonen har gått och blivit snut och är därför våldsbenägen och lite mer "hands on" än sin far. Cain försöker koola ner sin buffliga son och de båda försöker passa in i varandras liv. De utvecklas till ett omaka tagteam i en serie med det klassiska "good cop- bad copupplägget".

Deathrace 2000 (1975)
Roger Corman anlitade tveklöst rätt man (David Carradine) för rollen som "Frankenstein", en råbarkad cyborg som är övermäktig på att köra bil och meja ner fotgängare. Filmen utspelar sig i en "inte allt för avlägsen framtid" där nationalsporten är ett dödsrace där man samlar poäng genom roadkills. Perfekt blandning av humor, sex och grovt trafikvåld. Delikat!

Lone Wolf McQuade (1983)
Texas Rangern Lone Wolf McQuade (Chuck Norris) är som en apa på ryggen på den hänsynslösa vapenhandlaren Rawley Wilkes (David Carradine). Wilkes svarar med att fula. Han kidnappar McQuades partner, dotter och slutligen hund och skeppar dem till Mexico. McQuade samlar ihop ett litet posse och snart luktar det uppgörelse lång väg. Hela upplösningen andas storvulen 80-talsaction oen utdragna eldstriden är en komplett orgie av fler sorters vapen än fantasin räcker till. Inte helt oväntat drabbas de av ammotorsk och handgemäng man mot man måste avgöra ödet. I den bästa av världar hade David Carradine satt ett snabbt pannskott på den där rödhåriga skäggapan, men aldrig får man vara glad.

Nord och Syd I & II (1985-1986)
Hårdare har nog ingen varit än David Carradine i rollen som Justin LaMotte. Ingen hade heller gjort det bättre. LaMotte är ett hårdnackat saddosvin av grövsta kaliber som tvångsgifter sig med foxen Madelaine (Lesley-Anne Down) för att systematiskt spöa skiten ur henne och alla andra som kommer i hans väg. Ondskan och psykterrorn pulserade verkligen genom tv-rutan och djävulen själv skulle nog ha blivit lite bajsnödig ifall mister LaMotte kom för att checka in. Storslaget och minnesvärt.

torsdag, juni 04, 2009

Nu är det Norges tur att lida

Efter att ha varit ganska bortkopplad från media i några dagar vill jag ge Markus Larsson (aftonbladets musikrecensent som jag fick upp ögonen med efter att han lyckats reta upp Keith Richards till den milda grad att denne drabbades av vanprydande missnöjesinkontinens) en riktigt klatschig high five. En sån där som svider länge efteråt. Som enda recensent går han till motangrepp mot den masspsykos som norbaggen Rybak och hans satans fela har smittat av sig med på bred front. Till skillnad från alla hyllningskörer och supporterverksamhet i den norska kritikerkåren så flängde han in en etta i betyg. Bara sådär. För att inte tala om ett epitet så träffande att jag hade fått en släng av dåligt samvete, om jag var upphovsman, men som likväl är mycket träffande. Fiolhob.



Jag blir tokig. Mot min vilja har jag sett klippet från schlagerfinalen både en och två gånger, när jag har suttit värnlös framför svt:s morgonsoffa och annan vanligtvis avkopplande tv-underhållning, utan en sportslig att nå min fjärrkontroll i tid. Känslan är dålig och sitter i en lång stund efteråt. Det känns som att den lille gossen med de buskiga ögonbrynnen har begått otukt med mina hörselgångar, tillfredställt sig med mina hörselnerver och sedan lämnat kvar en klåda, som om vore det ett gatlopp med en drös ilskna flatlöss i öronen på mig.

Jag blir verkligen förbannad när jag ser honom stå där på scen och gnissla. Schlagerfiol. Det är ett så otroligt tröttsamt ljud. Det är den där Linda Lampenius jävla fel. Utan henne hade det aldrig blivit såhär. Fiol är inte sexigt. har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det är ett instrument som borgar för en grundskoletid präglad av stryk och skräck för stryk. På andra sidan finns det en respekt för dem som härdar ut och berömmelse för dem som lär sig behärska instrumentet i dess rätta miljö. Då blir det vackert. Det blir det inte på en schlagerscen med rökmaskiner, påkostat showljus och dansande koreografiorgier. Bara vulgärt och påträngande. Som en überextrovert fyllbult på spårvagnen.

Det enda verkligt positiva med Rybak, som jag ser det, är att jag nog aldrig varit stoltare över att vara svensk. Eller det stämmer kanske inte riktigt. Jag är bara så in i helvete glad att jag inte kommer från Norge. Den här gången kan ingen olja i världen hjälpa dem. För gissa om det kommer spelas mycket fiol i norska köpcenter och på varenda fjordfest, kryssningsfartyg och jubileumstillställning nu i sommar. Rybak kommer formligen att stjärta hela jävla Norges befolkning med sin stråke. Åhhh... för en gångs skull känns alla vidriga idolturnéer och övriga svennebananmagneter, som bokar in andrasorteringens artister, inte fullt så påfrestande som vanligt.

Om jag får syn på EMD-grabbarna eller den lilla Johan Palm-prematuren på något folkligt evenemang i sommar ska jag bara stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av att det faktiskt finns de som har det värre.

Etiketter: , ,

tisdag, juni 02, 2009

På glassfronten intet nytt

Ligger hemma idag och tycker synd om mig själv. Hela dagen igår vinjetterades av en jävligt segdragen huvudvärk som bara vägrade släppa taget. Och när jag vaknade imorse var den kvar. Den jäveln. Dessutom hade den fått sällskap av krasslighet och till råga på allt en ögoninfektion som gör att jag inte kan se klart. Det gör mig lite småkinkig.

När jag gick till mataffären för att hämta lunch förut såg jag att Ica hade installerat en Ben & Jerry's-kyl. Alltså en hel stor kyl dedikerad till Ben & Jerry's-glass. En bra grej egentligen. För att inte säga briljant. Då ser jag med min dimmiga blick att de verkar ha fått in en splitter ny smak (nåt med pasionsfrukt som jag diggar rätt jävla mycket) och jag kan nästan känna hur det pirrar till i byxan. Blixtsnabbt hinner jag tänka; det är synd om mig, jag ska nog unna mig en tröstförpackning av B&J. Lystet hinner jag öppna kylen och börja rota runt värre än en gammal tysk i porrtidningshyllan på pressbyrån. När jag upphetsat håller upp glassen ser jag att det mycket riktigt är en ny smak. Dock har den inte ett skit med glass att göra. Det är sorbet.

Fy fan säger jag. Jag vissste att de hade lanserat två sorbetsorter. Jag gillar det inte men hade accepterat det. Men aldrig trodde jag att de skulle bromsa all utveckling på glassfronten och satsa fullt krut på en massa mögig sorbet. Jag höll på att ramla i backen. Passionsfruktsorbet. Säkert svingod om man gillar sorbet. Men jag gillar glass och de två är såta fiender.

Jag ställde bryskt tillbaka det förhatliga sorbetpaketet. Jag ville släppa allt och springa hem och snabbt som satan hamra ner ett vulgärt hatbrev till Ben & Jerry's, fråga vaffan det är med dem egentligen. De hade nog tagit skruv... eller också inte. Det enda jag kan göra är att starta en anti-sorbet-kampanj. Snacka skit om sorbet. Försöka påverka den almänna uppfattningen om sorbet negativt. Tänk om man kunde vrida den allmänna uppfattningen till att det är lite småperverst att äta sorbet. Egentligen hatar jag inte sorbet. Alls. Jag gillar bara glass mer. Det är när sorbeten kommer in på marknaden som en ny trendig aktör, på bekostnad av sin dessertbroders anrika popularitet, som det blir konflikt. Jag känner en stark oro över att landets alla glasskylar snart kanske kommer vara fyllda till bredden med såna där frysta löjliga fruktpuréer. Det vore helvetet på jorden. Jävla snobbglass.