onsdag, mars 06, 2013

Hämtkina och verklighet

En av de deppigaste platserna på jorden är kinarestaurangen med det pigga men motsägelsefulla namnet Evergreen. Rehab-biege vore mer rättvisande, men jag antar att det inte säljer lika mycket strimlad biff. Jag tror att jag har bloggat om Evergreen någon gång tidigare. Restaurangen är stor som en lokal Ica-butik men på kvällstid är det aldrig mer än två gäster där. Ingen äter. Möjligtvis en som spelar Jack Vegas och kanske någon som i långsamt mak försöker dricka sig mot en stadig koma. Om man kan känna liv och puls i en lokal så är det inte i denna. Däremot är jag är nästan helt säker på att det var här begreppet ensamhet uppfanns. Usch, jag får en klump i magen bara av att minnas stället.

Det händer inte ofta numera men häromdagen ringde jag dit för att beställa friterad kyckling och en annan, något mer diffus, kinarätt med ananas och cashewnötter. Redan i telefonen kom ångesten krypande. Det var Josefines gamla ärkefiende, en förståndshandikappad kines som svarade med sitt allra mest servicefientliga tonläge. "Restaurang Evergreen", "Ja" och "Tio minuter", blev hans torrt tonlösa och samlade insats till samtalet. Men det är ok. Han levererar. Så länge man inte försöker sig på att ändra spelreglerna, med trixiga sideorders eller kreativa omkomponeringar, som ligger utanför den (någon gång på 80-talet) skrivna menyn. Då faller allt. Jag tror eventuellt att det var anledningen till att Josefine och han för några år sedan hamnade i en högljudd verbal konflikt rörande ett omotiverat tofu-tillval. Han är inte så bjussig i sättet om man säger så. Men det var längesedan nu. Vatten under broarna och så vidare. De är vänner igen.

I samma ögonblick som vi steg in genom entrédörren antog den där ångestkänslan jag kände genom luren en närmast fysisk form. Det luktade lokalvård blandat med flera decenniers arv av frityros. Luften var mustig och det kändes som jag föreställer mig att det skulle vara att warpa sig direkt till en dimhöljd bergstopp i Tibet. Minus allt utom tystnaden. Den ligger tung i lokalen. En radio skvalade lite Kina-muzak på knappt hörbar nivå någonstans i lokalen. Den förståndshandikappade kinesen satt och höll en äldre herre sällskap på sin uppskattningsvis tionde öl. Det var både tragiskt och hjärtskärande fint att se. Här har man mage att ondgöra sig över att ens kontor ligger beläget på Hisingen. Vi betalade, fick vår mat och lämnade lokalen igen. Att komma ut på gatan var som att återvända till sitt vanliga liv efter en visit i en scen signerad David Lynch. Allt var över på mindre än två minuter, ändå satt ångesten kvar länge i varenda por på kroppen. Som efter en sådan där soldusch som var populär i vissa kretsar för fyra fem år sedan.

Livet är en skör liten tråd. Jag måste börja köpa Faktum oftare.

13 kommentarer:

Spader Ess sa...

Jag vet verkligen ingen annan typ av krog som verkligen kan utstråla just ensamhet och uppgivenhet som en sunkig kinakrog.

Hade en sådan där jag bodde i Sundbyberg en gång. Vågade dock aldrig äta där, som tur var fanns det en något fräschare Italienare bredvid.

mikebike sa...

Spader ess: frågan är varför det är så. Storhetstiden kanske är förbi. Samtidigt är Kina på gång som fan ju. Så det kanske är bäst att de håller ut. Men som företagsidé är kanske Kinakrog det mest misslyckade man kan starta nu.

Ellet sa...

Jag har samma referenser, fast i pizzeriaform. Det finns TRAGISKA pizzerior därute i snålblåsten. Annars består mina kinakrogsminnen mest av superpackade lunchbufféer (med kö in) och vältrimmande friterade kycklingbitar. Undrar om det har med plats att göra?

Anonym sa...

En gång i Belgien var jag på väg till tåget väldigt tidigt - kl 5 på morgonen - och passerade en pizzeria. Av någon anledning var den öppen, och jag såg en man sitta där och spela Jack Vegas (eller någon ekvivalent). Det kändes väldigt tragiskt.

Andreas sa...

En liten notering bara: Just Jack Vegas-maskiner är sunkhakernas hallmark. Finns en sådan i lokalen så har man hamnat på ett sunkhak. Det är en naturlag.

adde sa...

Usch. Mustig luft och kina borde inte skrivas i samma mening.
Apropå ensamhet är det nog bara bingohallar som kan uppnå samma grad av depp.

mikebike sa...

Ellet: ja pizzerior har ju lite samma problem ofta. Men samtidigt har de aldrig på riktigt claimat en plats i restaurangvärlden på samma sätt.

Anonym: ja jack vegas är på nåt sätt en tydlig deppmarkering.

Andreas: Oja. det är det lättaste sättet att positionera sig åt det hållet. Fulkrogarnas svar på ostron kanske?

Adde: jag har inte besökt en sådan ännu. Det är väl både ock kanske. får för mig att det finns någon slags gemenskap på bingohallar ändå?

Nemo sa...

Har relaterat denna story för S...som bor i kvareteret intill...

Hon ba..; E han go' eller??? Köpa mat av en lågpresterande kines? Det var säkert den maten som gjorde sig påmind i löpbandsinlägget. Fatta att den frityrsmeten och all glutamat måste processas länge i tarmarna.

Anonym sa...

Testa Evergreens "Kyckling i oljeregn" om du inte redan gjort det.
10 ggr bättre än deras övriga rätter (vilket kanske inte säger så mycket) men den kompenserar för den o-goa stämningen vilket övrig mat där inte gör

mikebike sa...

Nemo: ja frityrsmet är ju lite som kärnavfall. åh klart det var den.

Anonym: kyckling i oljeregn. wow vilket namn. den ska jag prova när lättjan slår till nästa gång.

Åsa sa...

Det är min man och sons favorithak att äta lunch på när de är lediga tillsammans. Min son är av den flörtiga typen och flörtar alltid med killens syster (tror jag att det är). Och hon rodnar, fast min son inte ens är fem år.

adde sa...

Ja, när det är folk i dom ja.

Anonym sa...

Right on. I discover something completely new and complex on sites I stumble upon on http://bloggfrossa.
blogspot.com/ every day. It's generally helpful to read through posts from other authors and use something from other blogs.

my blog post MSDNAA