torsdag, maj 30, 2013

Lunch i Mölndal

I rent studiesyfte (jaja, jag vet att alla säger så men det är faktiskt sant, det har med jobbet att göra, orkar inte förklara) gick jag med i Groupon och Let's deal. Men inte app-versionen utan mailversionen, vilket innebär att min inbox bokstavligt talat våldtas av mail med lockande erbjudanden om hårborttagning, tandblekning, ansiktslyftning, fettreducering, intimvaxning och förstoring av ditten och datten och pitten och patten. Nåja, inte pitten men det rimmade så bra så jag kunde inte låta bli. Även en och annan korsett med trosa har smugit sig. Bra rabatter (26-87%) med tydligt fokus på kropp och någon slags medialt anpassad syn på skönhet och hälsa, med nästan uteslutande kvinnlig målgrupp. Inget för mig. Men plötsligt händer det.

Igår damp det ner ett erbjudande som sticker ut ur mängden: "Lunch i Mölndal -52%". Wow!! Jag har alltså chansen att få luncha till en billig peng ute i ett industriområde i Mölndal. Klart man blir sugen. Aningen smal målgrupp som kan tänkas intressera sig för den dealen bara. Typ de som jobbar på Astra Zeneca och... nä det är nog bara de.

Hade det inte varit mer respektfullt av Groupon, gentemot sina kunder, att tipsa Mat i Kvadrat om att skicka ett DR till Astrapersonal. Eller bara sätta upp en lapp i Entrén. För jag kan fan garantera att det är större chans att jag (och många med mig) signar upp på att vaxa röven före jag sätter mig och åker till Mölndal för att äta en bambalunch.

Med en sådan här fantastisk fingertoppskänsla på sina erbjudanden lär det väl knappast dröja innan det dyker upp riktiga kalaserbjudanden som "Ett kok stryk -76%", "Repa i bilen -48%" eller "Köp 4 betala för 3 av säsongens Vinterkräksjuka".

onsdag, maj 29, 2013

Jag kunde ha blivit liggdusch-miljonär!

Jag har flera gånger under min blogghistoria lovsjungit det gudomliga konceptet liggdusch (ja precis – ligga ner och duscha) och fått visst gehör från er läsare. Dels är det en ypperlig metod för att hålla muterade bakfyllor i schack. Inget går nämligen upp mot att ligga på kallt underlag och låta svalt vatten strila ner över ens sargade lekamen. Men jag har också förutspått att den har haft stor potential som spa-trend. Dubbelrätt ska det visa sig.

Dock har jag inte gjort något åt saken och nu sitter jag här idag i drivor av självförakt och förbannar mig själv för att entreprenören inom mig var för lam för att smida medan jag duschade järnet. Jag inser att jag kunde ha blivit superingenjör och patentmiljonär på kuppen. Men istället är det det tyska duschföretaget Dornbracht som skrattar hela vägen till banken. Kvar får jag sitta med krum rygg och försöka försörja mig som reklamkreatör. Med all rätta.

Sci-fi, no more.

Jag misstänker starkt att snillena på Dornbracht troligen har läst min blogg (mhm... storhetsvansinnet skenar likt en hord vildhästar) och förstått briljansen, men till skillnad från mig tagit vara på potentialen och utvecklat det kanske vackraste som människor har lyckats åstadkomma utanför sängkammaren. En liggdusch. Så utomordentligt utsökt. Så delikat, påkostat och fantastiskt habegärtriggande att jag fanimej ramlar av stolen. Typiskt Tyskland att gå in och rådominera med sin ingengörskonst på detta vis.

Horizontal Shower är deras torra beskrivning av något så fuktigt och vibrerande begärligt som denna praktfulla skapelse. Och det får väl duga. Men sedan kommer vi till själva sexet:

"Systemet har sex WATER BAR-paneler inbäddade i ett stort duschfält över en liggyta och en eTOOL som central manöverdel". 

Wow, fan vad härligt det låter. WATER BAR-paneler och eTOOL. Liggduscharnas Fabergéägg. Jag måste, oss emellan, medge att jag är en riktig sucker för otydliga produktuttryck i versaler. Särskilt när det egentligen bara handlar om något så i grund och botten klasslöst och oraffinerat som att ligga ner och duscha. Alla kan göra det. Det enda som krävs är att man har en dusch och någon form av golv. Men för att lyfta in det i finrummen och ge det social status måste det kännas dyrt, och här tror jag bestämt att herr Dornbracht har gjort ett bra jobb...

"Precis som med VERTICAL SHOWER kan du med HORIZONTAL SHOWER välja mellan olika förprogrammerade strålmönster, där vattnets temperatur, intensitet och mängd varierar, och därför har antingen en balanserande (BALANCING), uppfriskande (ENERGIZING) eller avslappnande (DE-STRESSING) effekt".

Förprogrammerade strålmönster som i vetenskapens namn erbjuder ett ganska komplett effektregister. Alltså, jag har aldrig haft något problem med förstå vilken fantastisk glidmedelseffekt en god ekonomi kan ha på livet i stort. Men fy fan vad underbart det måste vara att vara rik. Dock inser så klart både ni och jag att deras liggdush faktiskt inte riktigt täcker in det allra viktigaste. Vilket jag tolkar som att en lucka öppnas för mig, att gå in och höja "deras" produkt (som de snott av mig) till skyarna. För att tala klarspråk så skulle jag kunna vara så storsint (om någon bossig typ på Dornbracht kan tänka sig att tacka mig med tjocka sedelbuntar) att jag kanske skulle kunna övertalas till att gå in som expert och hjälpa dem att skräddarsy ett strålmönster där vattnets temperatur, intensitet och mängd ger en UN-HANGOVERING effekt.

Hör ni det Dornbracht? Ge mig ett erbjudande jag inte kan motstå, så tar jag er in i världseliten i duschsammanhang. Ni vet var jag finns.  


tisdag, maj 28, 2013

Tre mil norr om Molkom

I efterdyningarna av årets megaloppis råkade jag lite orättvist nämna New age-flummare som att de vore ett dominerande inslag häromkring. Så var givetvis inte fallet. Jag vill ju absolut inte bidra till att smutsa ner Majornas rykte genom att förstärka Linnépackets nidbilder av min älskade stadsdel, som ett slags tillhåll där hippietyper huserar och går runt och stinker rökelse i sina färgglada nycirkuskläder och ofräscha frisyrer. Men nog för att det nuförtiden bara är en ytterst fridlyst liten minoritet som fortfarande tillber vattumannens tidsålder här i faggorna så är det likväl en mycket irriterande skara... Jag kan utan överdrift säga att jag har jävligt svårt för astrologiinspirerad nyandlighet med stenar hit och energier dit. Det är ett jävla gissel alltså. Därmed inte sagt att de inte har ett visst underhållningsvärde att erbjuda. Ibland ganska stort sådant till och med.

Därför måste jag bara tipsa alla som är lika sena på bollen som jag att se Three miles north of Molkom. Det är en gammal dokumentär (2007) som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Den handlar om ett ställe i Ängsbacka som är lokaliserat, precis som titeln antyder, tre mil norr om en liten värmländsk landsortshåla, dit människor i tusental årligen vallfärdar för att delta i en så kallad "No Mind Festival".



Människor kommer dit av olika anledningar vad jag förstår. För att finna sig själva, återvinna sitt självförtroende, flumma runt och testa mängder av skojigt knark. Och jag antar att ett av de outtalade skälen är för att få knulla som man gjorde på 60-talet. Vid ankomst delas deltagarna sektigt upp i små slumpmässigt sammansatta sharing groups där de enligt något slags schema samlas för att utvärdera föregående dags/kvälls/natts vansinnesaktiviteter (som innefattar olika sorts riter och övningar som spänner brett). Allt från vanligt standardflummeri som tantrasex, schamanism, strupsång, firewalking, trädkramning och sweatlodging. Till nästan obehagligt verkliga och ekivoka reenactments av Lars von Triers Idioterna. För att inte tala om mer extravaganta övningar där de metafysiska lagarna utmanas i någon slags transcendental självförsvars-mumbo-jumbo, som går ut på att deltagarna med hjälp av sin goda vilja och en stor portion tilltro, ska kunna uppbåda en försvarssköld av sin egen energi. Hello svampfylla.

Ja ni hör. Det finns en hel del att bli frustrerad över i den här dokumentären. Inte minst karaktärerna.

Vi får bland annat följa en jävligt olustig typ som kallar sig Siddhartha Silversol som gillar nyttiga smoothies och enligt egen utsago har haft det lite motigt med kvinnor (no shit). Han bär hela tiden på en mantel i filttyg, har en frikyrklig backslick, blond goatee och en klassisk psykopataura som får Jack Nicholsons rollkaraktär i The Shining att framstå gemytlig. I vanliga fall jobbar han som någon slags hamnmästare. Hans sämsta sidor blir väldigt tydliga när han utser Mervi, en hjärtskärande finsk tant med en sorgligt ödelagd självbild och extremt torr mun men som i övrigt är ganska likeable, till att bli gruppens hackkyckling. Det är givetvis bara Mervi som misslyckas med sitt osynliga kraftfält och blir brutalt nedsprungen av det jävla aset till övningsledare.



Vi träffar också Ljus som är en tvättäkta hippie och före detta getherde från Hawaii. Nick, en australiensisk rugbytränare som råkat hamna på festivalen av misstag, och som till en början erbjuder extra stort underhållningsvärde tack vare sin monumentala skepsis (som tyvärr avtar gradvis under filmens gång och istället blir lite av ett bevis på alltings hopplöshet). Och så har vi förstås Regina Lund som egentligen inte tillför mer än någon slags bonus-wierdness med sin blotta närvaro.

Som ni säkert förstår bjuder den här filmen på ganska mycket som man lyckligtvis är ganska förskonad ifrån i sin vardag. Var beredda på att uppleva hur ert innanmäte gång på gång vrids ur som en disktrasa när ni bevittnar all dårskap signerad människor som tror sig ha fattat något om livet och har kommit i kontakt med sitt inre på ett jävligt tålamodsprövande sätt. Ändå lämnar man faktiskt tv-soffan med ett lugnt jämnmod och utan en massa jobbig frustration som man vanligtvis laddas med när man bevittnar ett koncentrat av människors dumhet.

Se den om ni inte redan har gjort det.

måndag, maj 27, 2013

Megaloppis

Igår nådde den senaste tidens upploppstrend förorten Majorna i Göteborg. Men här brändes inga bilar och kastades inga stenar. Det var värre än så.

En dag om året (idag) tillåts folk som inte orkar åka till tippen, helt utan tillstånd släpa ut all dynga de har på vinden, rätt ut på gatorna. Ställa upp bord, breda ut filtar och ockupera valfri yta och bygga barrikader med med allsköns bråte de vill bli av med. Man ser kravallerna mobilisera tidigt på morgonen för en stor bohemiskt gemytlig krängfest, som i praktiken innebär att gammalt uttjänt junk bara byter hemadress i området (eller i bästa fall en annan stadsdel). Tills det är dags att släpas ut igen nästa år. Det är väl tredje eller fjärde året nu tror jag. Och det är ett helvete.

Egentligen gillar jag idén. I teorin känns det som ett svintrevligt initiativ. Nästan kontinentalt. Gatorna fylls av liv och människor möts och gör upp affärer, säljer, köpslår och byter. Man kan göra sig en hacka utan att behöva bry sig om skatteregler och annat tråk. Även när jag skådar det lite på håll så gillar jag att se hur Majornas gator fylls med en multimixad blandning av människor och stämningen verkar lustfylld. När man tänker på det så är det lite av en konstgjord ekonomi som hade kunnat effektiviseras avsevärt genom att bara lotta ut påsar med olika mycket växelpengar i, men som troligen lindrar ångesten lite hos de som brottas med sitt misslyckade konsumtionspatos. Bättre att köpa beggat än att köpa nytt. Vilken naturligtvis borde vara helt rimligt. Om det inte vore för att 99% av allt är skit som ingen egentligen vill ha. Än mindre behöver.

Det är när man gör misstaget att ge sig in i leken som man inser hur jävligt det är. Fullt av folk och även för mig med halvinvalidiserat luktsinne (tack pollen) är det en fritt-fall-resa genom helvetets nio nivåer. Vi pratar om höghaltiga utsläpp av new age-rökelse blandat med grillos, blandat med den kvalmiga doften av varma kroppar som i massa bildar en slags grupplukt, blandat med hardcore gubbsvett, blandat med hembakt fikabröd, blandat med fislukt och... ja ni hajar. Allt av allt. Det är en märklig känsla att stå öga mot öga med fyrbarnsmamman som man ofta ser sönderstressad på ica, men som nu plötsligt står iklädd en skön sarong och avslappnat serieröker örtcigg samtidigt som hon säljer gamla urtvättade barnkläder. Man ser den märklige mannen med stirrig blick och jympabrallor, som en gång var med i ett hyperobskyrt dejtingprogram på nån fulkanal, där föremålet för all suktan var Linda Rosing och som man numera vanligtvis brukar se när han går längs gatan hetsigt pratande i sin mobiltelefon, men som nu står och bläddrar bland gamla action-dvd:er. Och man ser alla sina grannar, barnens dagiskompisar med tillhörande päron och alla man inte visste fanns och alla står med uppackade vindskartonger eller gräver i någon annans dito, och man vet inte om man förväntas stanna och köpa, eller bara prata, eller i alla fall morsa lite löst och ledigt. Vi pratar om the mother of all loppisar, med tusentals bord över hela stadsdelen och en ytterst trögflytande folkmassa som är där för att göra sig ett fynd. Vilket jag skulle säga är helt jävla omöjligt.

Grejen är att det säkerligen finns en del skitbra grejer som jag verkligen skulle kunna tänka mig att köpa. Men det är helt omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Vad som än läggs upp på borden fullkomligt drunknar bland 500 Stieg Larsson-pocketar, krukor, klädhögar som bara hällts ut ur plastsäckar, grosslager med noppriga gosedjur, uråldriga tv-spelskonsoler, pc-tangentbord och mobiltelefoner som till och med skulle få de mest nödställda tiggarna i Bangladesh att skratta gott. Jag såg en man, som jag helt utan försök att ironisera, misstänkte för att ha gjort en tidsresa tillbaka till en Försäkringskassekontor år 1991, där han hade smällt in en ruta och urskiljningslöst roffat åt sig allt som inte satt fast, fyllt en säck större än tomtens, rest tillbaka och sedan vräkt upp sitt byte i en salig blandning på en kingsize fleecepläd här i Majorna. För att inte tala om gamla dödsbon med kopparkittlar, kastruller och porslinsfigurer i så många tappningar att jag på riktigt börjar undra om det här problematiserandet av det så kallade mobilberget inte är ett ganska sekundärt problem ändå. Man blir fan mörkrädd.

Om det skulle ligga den minsta lilla sanning i Feng shu-flummet så råder det ett tillstånd av totalt kaos här i mitt bostadsområde, med en i galopp annalkande energikollaps alldeles runt hörnet.

Så i år gjorde vi det enda rätta och flydde fältet. Vi tog våra hojjar och trampade på som cykeltjuvar i motsatt riktning. Flykten slutade i Botaniska trädgården där vi strosade runt till KonTiki öppnade. Då käkade vi och svalkade os med en Dugges innan vi vågade bege oss tillbaka. På vägen mötte vi en människa som hade fyndat sig en studsmatta. En annan kom gående med en stor verktygslåda i plåt och en bananlåda fyllt med keramikburkar. Jag rös. Lagom till vår hemkomst hade folk börjat packa ihop så vi ledde cyklarna ungefär två kvarter, rakt igenom själva epicentrum. Det räckte för att ge mig alla de synintryck jag redovisade ovan.

Loppisar är säkert trevligt och bra. Men inte för mig.

fredag, maj 24, 2013

Farmaren inom mig

Var hemma hos mina föräldrar härom dagen. Farsan fyllde år och för att inte fylla deras hem med fler prylar var jag på blomsterlandet och inhandlade en japansk Rhododendron + jord att pynta deras trädgård med. Jag kan inte påstå att jag har känt mig mer utanför mitt element än när jag strök omkring där med simmig blick på trädgårdsavdelningen och letade efter... någonting.

Om min beslutsångest brukar kunna anta abnorma proportioner inför livets små beslut i vanliga fall, så blev detta någonstans beslutsångestens Eldorado. Jag kände hur jag långsamt fylldes av en känslomix av otillräcklighet och total förvirring. Jag fick snabbt hugga tag i och krampaktigt klamra mig fast vid en person (livboj) ur personalen. Ganska snabbt landade valet och jag klev ut genom skjutdörrarna med en säck jord under ena armen, en buske under den andra och helt annan känsla i kroppen. Det är lustigt hur det kan vända. Plötsligt kände jag farmaren i mig nästan darrade av förväntan. Jag visste att jag om bara några timmar skulle få lufta min reklambyråkropps väldigt ofysiska vingar i något så rått och fysiskt som odling.

Det var en fantastisk känsla att ta en spade och gräva ett stort jävla hål i en gräsmatta, tjoffa ner en växt med rötter och allt, med bara händerna riva upp en säck med för Rhododendronbuskar specialdesignad jord och fylla igen hålet. Jag gillade den taktila känslan av jord på händerna. Dessutom blev det asbra. I alla fall såg det asbra ut då. Jag hoppas bara att busken överlever för det kommer troligen generera en hybris till mitt medvetande. The Farmer liksom. Att ha kunskapen och kompetensen att få växtlighet att frodas. Stort.

Jag tror att jag måste skaffa mig en ordentlig kolonilott.

Om någon läsare sitter med insiderkontakter eller i alla fall tips som kan hjälpa mig att få en en liten lott i Sjöbergens koloniområde lovar jag att återgälda den tjänsten med myrra, rökelse och evig tacksamhet. Eller om det finns något annat mysigt tillhåll där jag kan få utlopp för min nyvunna iver.

onsdag, maj 22, 2013

Hammargalningen

Hade på tv3 i bakgrunden när jag åt frukost i morse. Plötsligt var det reklam för veckans Efterlyst (ikväll) och ur bruset hör jag Hasse Aros välbekanta stämma säga: "Hjälp oss att ta fast Hammargalningen". Wow! En tvättäkta hammargalning. En galning med en hammare alltså. Det är något nästan Marvelskt över det. Det finns kanske hopp om det här landet trots allt. I brist på en vettig seriemördarkultur får en hammargalning duga.

Efterlyst måste klassas som en institution ändå. Det når nästan perversa nivåer av popularitet hos vita människor födda före 1950 skulle jag tro. Favvo-favvo. Jag antar att det är för att det är så gött att sitta och trycka i sitt stereotypa lilla villaområde och förfasas över all ondska som lurar därute. Kasta in en vedklabbe till och ojja sig över hur ur led tiden är. Kittlande liksom.

Men vad är det för risig sidekick Hasse Aro har gått och skaffat sig nu på äldre dar. Thomas Bodström... Hallåe? Kunde de inte lyft på en sten till i alla fall. Jag minns storhetstiden (innan Leif GW satt där och flåsade i sin gröna väst) när Brynolf Wendt vecka efter vecka satt och knorrade lite smånasalt på sitt akademiskt knastertorra och självgoda manér. Jag älskade att hata den jäveln. Han hade lite karaktär. Dessutom kan jag inte låta bli att bli alldeles förtjust den lilla guldnuggeten jag hittade på wikipedia som redovisar att Brynolf kom på plats 83 när Expressen utsåg landets 100 mest populära svenskar 1997. Av de som var populärast var han alltså nästan mest opopulär. Frågan är vad Brynolf själv ansåg om saken i fråga? Bra eller dåligt? Antingen så rasade han om det när han fått lite sprit i kroppen, eller så använde han det för att få knulla. Det finns bara de två alternativen.

tisdag, maj 21, 2013

Back to basic

Jag har på en vecka fått min levnadsstandard brutalt försämrad. Min förbannade iPhone har inte funkat ihop med wifi, messenger etc på sistone, så jag har blivit tvungen att lämna in den. Samtidigt som jag är djupt tacksam för att jag fått låna en gammal minitelefon, en Experia-nånting, av Josefines syster (tack Anna), för att kunna upprätthålla någon slags hygienfaktor i tillgänglighet, så känns det riktigt jävla värdelöst att plötsligt vara förvägrad en vettig mobil uppkoppling. Så som den fria världen känner den idag. Att dessutom vara förpassad till den gamle T9-funktionen är ett ok som är tungt att bära. Messade folk verkligen såhär på stenåldern? Det är ju helt jävla sjukt. Det tar mig typ 20 minuter i snitt att svara på ett helt vanligt standard-sms.

Jag har snabbt lärt mig hur ensamt och kallt det blir när man förpassas från sociala medias varma fluffiga innanförskap till det hårda karga offlineklimatet. Det är inte värdigt. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det lite vanlig hederlig värdighet. Inga poddar, ingen instagram, inga mail, ingen buzzfeed. Fy fan vad kasst det är. Stigmatiserande rent av. Jag drar mig för att plocka fram mobilen och svara, skyler mig om jag måste och känner mig nästan utttittad.

Kanske lär jag mig något av det i slutändan. Kanske blir jag en bättre människa. Kanske inte.

lördag, maj 18, 2013

Mat och musik

Så har man lagt ännu ett Göteborgsvarv bakom sig. Det gick skitbra. Satt på första parkett på Enoteca Maglias uteservering och avnjöt lidandet med två kalla Gambrinus. Såg kämpigt ut även för de tidiga startgrupperna. Tror det var ett bra år att avstå.

Appropå Enoteca Maglia. Ledsen att säga det men vilket visset ställe. Inför sin premiär marknadsförde de sig som gourmet för folk i jeans. Så jävla fjantigt. Dessutom lyser den där gourmetkänslan med rätt så stor frånvaro om man säger så. Vi har ätit där ett kanske fyra gånger nu och mig veterligen finns det inte ett lika överprisat ställe i hela stan – i förhållande till vad man får för slantarna. På hemsidan säger de att maten lagas med passion och om det är sant så är passion något mer subjektivt än jag kunnat ana. Kanske är den den nordfinska folksjälens passionerade energi de använder när de rör i grytorna för sist smakade lunch-pastan för 170 kronor bambamat. Sådär ok. Idag smakade charktallriken hushållsmedwurst och ica-basic-mozarella. Dessutom är servicen med några undantag (två grymt trevliga servitriser) helt sjukt enerverande. Snudd på otrevlig. Om tanken är att gästerna ska känna sig i vägen, obekväma och osedda så gör de däremot ett råbra jobb. Fy fan vad nonchalanta vissa av dem känns. Jag brukar ha tålamod men nu får det räcka. Jag kommer inte besöka dem igen.

När vi ändå är inne på det här med neggiga recensioner så läste jag just Josefines sakliga sågning av nåt psykadelika-pop-new-age-flum-band i Gaffa. Den var rätt krass. På det sköna sättet. Jag sa till henne att hon nog inte står så högt i kurs hos dem nu och högst troligt smädas med grova tillmälen. Hon svarade glatt att det är en härlig känsla att bli hatad av hippies. Och det kan jag nästan skriva under på utan att ha den minsta aning. Vem är hippie nu för tiden egentligen? Mina tankar förs bara till barfota nycirkus-människor. Usch.

Annars så blir det eurovision för hela slanten. Med en dotter på åtta och ett halvt år har man inte mycket till val. Det är inte ens ett skämt. Det är dödligt allvar. Att beröva henne det skulle troligen innebära ett trauma som blir dyrt att reparera i framtiden. Så det är bara att gilla läget luta sig tillbaka och avnjuta albanerna, moldaverna, macedonierna och allt annat bös. För att väga upp lidandet lagar vi Crambys fullkomligt gudomliga Carnitas som vi ska toppa med picko de gallo, mangosalsa och guacamole.

söndag, maj 12, 2013

Kalle Kameltå

Det sista lilla motståndet som knuffade mig över till beslutet att ställa Göteborgsvarvet i år var införskaffandet av ett par flång nya löpartajts. Jag gick till Stadium, roffade åt mig ett par tajts i storlek L, betalade och åkte hem. Inte konstigare än så. Det är sällan det när man köper tajts (åh gud jag tror knappt att jag just skrev detta).

I alla fall, samma kväll när det var dags att inviga dem och jag krängde på mig dem så kände jag att allt inte var som det skulle. Tajtsen kändes obehagligt låga i midjan och kalsongerna korvade sig hela tiden, men efter mycket knixande satt de ändå på plats.

Väl ute hann jag inte komma många meter ner för gatan förrän den låga midjan åter igen gjorde sig påmind. Jag kände hur den kalla vårluften fläktade min stjärtskåra. Det var som att min kropps taskiga aerodynamik ledde all kalluft till just det området. Inte optimalt. Jag rörde mig i gubbfart längs Allmänna vägen medan jag slet och töjde i brallorna för att de skulle få rätt fit. Jag drog så hårt att de blev för korta i benen istället. Men de satt åtminstone högre upp och efter ett par hundra meter var det nästan som att de vulkaniserade sig med min kropp och blev bekväma. Eller nåväl, bekvämare. Anledningen skulle jag bli varse först när jag sprungit runt fem kilometer.

Jag kände att benen började kännas som vedträn så jag stannade ett slag, tittade ner, och gjorde med ens en hårresande upptäckt. Dels så hade mitt töjande gjort dem cirka 50% mer transparenta i skrevområdet så att man med tydlighet kunde urskilja kalsongernas mönster och färg. Bara att tacka min smala lycka att jag inte sprang kommando undertill. Då hade polisen troligen plockat in mig. Men värst var att mina stackars pungkulor låg separerade på varsin sida om skrevsömmen bildade en tydlig MCT (Male Camel Toe). Väldigt väldigt tydlig. Den var såpass markant att även en kraftigt synskadad person med lätthet skulle kunnat urskilja den. I mörker. Men nu var det ljust och jag hade sprungit runt med separerade kulor över hela Majorna. Jag hade inte ens märkt det. Av ren reflex började jag gräva runt och sortera om lite, i ett desperat försök att neutralisera kameltån till en vanlig bula, men då var jag där igen med den ultralåga midjan och tvärdraget i den blottade skåran. Typ såhär:


Det var lite moment 22 över det hela och egentligen så var det väl lite skitsamma, men eftersom jag redan var väldigt ambivalent inför den stundande halvmaran och upplevde att allt talade emot mig. Då krävs det inte mer än en kameltå för att säga nej tack. Så jag linkade hem med en väldigt dålig känsla i kroppen.

Så jävla irriterande. Jag kände mig skitförbannad på de där satans tajtsen och svor över dem en lång stund efter hemkomst. Det pulserade mellan mina tinningar. Inte nog med att jag hade lufsat runt med ett riktigt ovärdigt tjockisflås som var tionde löpsteg övergick i ett slags stönande läte (av smärta och trötthet). Jag hade därtill exponerat självaste scrotum som om vore det NK:s julskyltning redan i maj. Jag tittade lite närmare på lappen i tajtsen och där fann jag svaret. Jag hade köpt ett par tajts av dammodell. Osäker på vad skillnaden är mer än att dam-large inte är lika large som vanlig large. Inte alls faktiskt.

Så fem hundra spänn åt helvete och en något stukad självbild senare kom beslutet nästan av sig själv. Inget lopp för mig i år.

torsdag, maj 09, 2013

Ett inställt lopp är också ett lopp

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg. Nästa lördag för att vara specifik. Men jag kommer inte springa. Träningen har inte gått som jag har tänkt mig. Inte alls faktiskt. Det känns som att jag inte gör några framsteg. Jag har svårt att sänka mitt tempo till under 6 min/km när jag springer mer än en halvmil. Förra året landade jag ju på 2.17 och jag tror inte att det skulle gå så mycket bättre i år. Jag vet liksom redan hur det känns att springa på den tiden så om jag inte tror (vilket jag inte gör) att jag kommer klämma det på två timmar blankt är det lika bra att skita i det. Därför har jag bestämt mig för att delta i loppet från en uteservering istället. Och börja sikta på nästa år (igen).

Så för den som är intresserad att springa loppet finns en rykande färsk startplats att hämta här. Tjej eller kille spelar ingen roll, men ni kommer att springa i mitt namn för det går inte att ändra namnet tyvärr.

Maila mig om intresse finnes.

onsdag, maj 08, 2013

Charles Ramsey – hjälte och mediageni

Kollade på en intervju med Charles Ramsey, hjälten i Cleveland-dramat med de kidnappade tjejerna. En sådan skön lirare. Underbar karaktär. Jag skulle vilja ge honom någon sorts utmärkelse. Årets personlighet typ.

I alla fall. När jag satt och tittade på ett klipp på expressen igår, där Charles berättar om hur det gick till när han räddade första tjejen, kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur oblygt och med vilken naturlig fallenhet han jobbar med produktplacering. Det är knappt man tror att det kan vara en slump. Men även om Micky D inte har signat honom ännu så borde de verkligen smida medan järnet är varmt. Bättre spokesperson får de aldrig. Ställ honom mot Stefan Holm som de hade för några år sedan. Vilken jävla skämt. Charles Ramsey är ett ultrageni i jämförelse. Det är precis såna killar gloala varumärken borde jobba med.

Snacka om momentum också. Just när världens alla nyhetskameror är riktade mot hans ansikte och miljarder människor sitter klistrade och konsumerar varenda ord han säger, med glupsk aptit därtill, då utnyttjar han tillfället och skapar världens kraftfullaste mediakanal för att föra fram sitt budskap.

Så jag och min kollega Kalle satte ihop en liten spot för att ytterligare förtydliga och illustrera briljansen.

 

Vad tycks? Funderar på att pitcha in detta till mina vänner på McDonalds. Jag har ju en rätt bra ingång där efter McFlurry-gate, om man säger...

tisdag, maj 07, 2013

Hat-trick i Fritzl

Idag fick Cleveland och världen alltså en rykande färsk Fritzl. Eller eventuellt tre. Ariel Castro och hans två bröder sitter alltså gripna, misstänkta för att ha kidnappat och hållit tre kvinnor gömda i sitt hem. I tio år. Sicket hat-trick!


Första reaktionen är att man borde plocka in alla som har den här looken. Man ser ju på dem att de är ena riktiga as. Hur kunde de ens få gå fria så här länge? De har ju en sådan kraftig up-to-no-good-aura att jag får gåshud under fotsulorna. Samtidigt räcker det att blicka bakåt i min egen passbilds-kavalkad för att hitta både nynaziser och unabombare. Så man kanske ska sitta lite lugnt i båten. Hursomhelst. Klart är att vi har med en riktig Fritzl-fest att göra. Som världen har väntat.

Det är såklart helt fruktansvärt. Ofattbart. Samtidigt kan jag inte förneka att det utlöser någon slags äcklig sensastionsbaserad upphetsning inom mig. Jag får hög puls. Jag måste frossa i det avskyvärda. Jag vill veta allt, allt, allt. Hur han bodde, se bilder och ritningar från hans lilla skräckkammare, vilken hans favoritfärg är, vad han uppskattar för typ av litteratur, var han handlar sina kläder, höra arbetskompisars, barndomsvänners och egentligen hur perifera vittnesmål som helst om hur normala de alltid har uppfattats av sin omgivning. Sedan kommer alltid någon som alltid har haft en misstanke, eftersom hen minns en gång för trettio år sedan när personen ifråga körde på en ekorre och stannade för att se den dö (alternativt hade ett onormalt stort intresse för tennsoldater, modellbygge, fällor eller andra aparta intressen). Till exempel så älskar jag aftonbladets lilla faktaruta som redovisar följande:

Ålder: 52
Yrke: Chaufför för stadens skolbussar
Intressen: Lationomusik, elbas och motorcyklar.

Ja jag säger då det. Han diggar alltså Latinomusik. Fy fan!

Under en ganska kort men intensiv tid kommer jag inte att kunna få nog av bröderna Castros ohyggliga förehavanden. Jag kommer växelvis förfasas och fascineras av det ofattbara. Vid sådana här tillfällen är den annars så bespottade (undertecknad inräknad) kvällspressen en gudagåva. Men offrens historier har jag svårare för att ta in. Det blir för mycket av det onda. Jag föreställer mig hur jävla uppfuckad jag själv skulle vara efter tio års terror i en liten skräckkällare, hos någon psykopat som både utmanar och bräcker fiktionens grövsta odygdspåsar genom tiderna. Brrrr.