måndag, februari 29, 2016

Porrsurfningens posterboy

Förra veckan gick Terry Crews (ni vet po-po-po-po-po-po-power-mannen från Old Spice-reklamen) ut via sin facebook-kanal och berättade om sitt grava missbruk. Drogen: Nätporr (en masse).

Hudratusentals handtrallor byggde dessa biceps!
Tydligen har Terry suttit och fluktat på porr så mycket att han anser att hans liv blivit förstört. Fifan! Det vill till rätt massivt mycket porr för att uppnå det tänker jag. Han har ju ändå gått från att vara en  toksuccé i NFL till en ganska ok karriär i nöjesbranschen. Men som han själv säger i en kommentar: "Om dagar blir till nätter och man fortfarande tittar på porr så har man antagligen ett problem". Och det låter ju ganska rimligt.

Nu har hans livsmission i alla fall blivit att hjälpa alla andra ledsna ålefeskare därute att sluta sitta och dra i den sure så himla mycket. Det vilar både något fint och fruktansvärt över det på samma gång. Just när människor fått uppenbarelser så brukar de ju vilja frälsa andra. Men just det här med att gå ut publikt och bli en global anti-ronk-missionär. Varför?

Varför? Varför? Varför?

Varför går en så råoffentlig person ut självmant och kampanja hur mycket han har suttit och hyvlat barken av trädet framför sin data? Vad kan det möjligtvis finnas för fördelar på ett personligt plan att profilera sig som "The Masturbator"? Jag vill inte på något sätt ringakta hans missbruk. Det låter nog så deppigt att ha vigt sitt liv till ett ändlöst herrsurfande. Men ändå. Hur in i helvete okreddigt är det inte att vara totalt söndertorskad på nätporr jämfört med t.ex. heroin. Tunga heroinister som vaknat upp och försöker hitta rätt i livet inger mycket mer respekt i morgonsofforna än molokna porrpundare. Det känns inte riktigt som att man bygger sitt varumärke i samma riktning som notorisk handtrallare. Men det är bara min känsla.

Mitt i allt mörker glimmar det ändå till tycker jag. När Terry berättar att det gick så långt att han var tvungen att lägga in sig på avvänjning. Gapflabb. Jag kan liksom inte låta bli att undra hur en sådan avvänjning egentligen går till. Hur är den upplagd? Sker den i grupp eller solokvist? Sker det enligt någon slags avtrappningsmodell där man i början tillbringar dagarna med att titta på massor av högupplöst lyxporr via svinsnabb fiberlina, sedan downshifta till en 0,5 Mbit-uppkoppling från Comhem, för att mot slutet sitta och harva med en gammal stationär Dell och gnissel-gnassel-modem? Eller så kanske de tittar på grova grejer i början för att mot slutet runda av med dansk gladporr. Kanske är det bara mängden porr per dag som styrs. Eller är det rentav en gammal hederlig cold turkey som är grejen?

Den spontana tanken är väl att om man verkligen vill bli av med ett graverande porrbegär så borde den totala avhållsamheten i ett munkkloster vara the shiznit. Men å andra sidan... fan vet hur saker och ting kan spåra när ett gäng sköna munkar har hällt i sig litervis av trapisttöl. Det kanske ballar ur. No pun intended.

söndag, februari 21, 2016

Jag har inte varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari. Den tiden på året då det är som allra svårast att stiga upp om morgonen. Varje dag när mobilens alarmsignal ljuder snoozar jag samtidigt som jag utstöter ett gutturalt... läte. Det är också här någonstans jag uttalar min önskan om att ge mig ålderdomen utan att passera gå. Nu. Pronto. Det har blivit som ett mantra under vinterhalvåret. Jag drömmer liksom om en bra och viril pensionsålder utan knytnävsstor prostata och svag pisstråle. Kanske naivt, men man måste ju få drömma, och jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari är nämligen också månaden när Melodifestivalen slår sina klor i det här landet. Det är inte ens något att oja sig över längre. Det är tradition. Som julskinkan, midsommarsnapsen eller vadfansomhelst. Det går inte att ens att värja sig om man så försöker. Det finns ingenting som heter lågt nyhetsvärde när det gäller Christer Björkmans värv. Tidningarna skriver om precis allt. Om Anna Book stukar foten stoppas pressarna. Om någon dabbar sig under en repetition trycks specialbilagor upp och rullas ut. Och jag har kommit dithän att jag inte orkar tycka något om det längre. Alls. Jag har kapitulerat och kanske har det gjort mig lite extra svag i köttet. Ett är i alla fall säkert. Det har har gjort att jag inte ens försökte undvika den flödiga rapporteringen om "årets supergrupp", trots att jag redan efter en hundradels sekund visste att det skulle komma att hemsöka mig om nätterna. Tvärtom. Nästan självskademässigt lät jag det hända. Frossade i det. Och drabbades sedan av en dödsångest som nu bara vägrar gå över.


Bilden som snabbt brännjärnades in på min näthinna är nog topp tre det ledsnaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. Tre gamla farbröder och en helvetes massa skinn, flankerade av rubriken "De är årets supergrupp". Jag kunde inte avgöra om tonaliteten syftade till att förmedla en sjukt avancerad form av ironi eller om det bara gått tokinflation på superlativ i mellomedia. Jag tyckte att jag kände igen han i mitten och skummade texten girigt för att kolla om det var vem jag trodde.


Japp! Tommy Black. Och hans två kumpaner visade sig vara Uno Svenningsson och Patrik Isaksson. En go gäng som tydligen har teamat ända sedan i somras. Bildat supergrupp och delat på bensinpengarna när de kört runt mellan folkparkerna. Ibland är livet bara för brutalt.


Dagen innan det stora framträdandet fackade de dessutom upp genrepet och det är svårt att beskriva det obehag jag kände av att se dem låtsas skoja bort det, när expressen intervjuade dem efteråt. Jag vill varna för starka bilder. Bland det otäckaste jag sett i rörligt format. Tommy sköter snacket, Patrik fnittrar lika avslappnat som en orörd slutmuskel och Uno sitter vid sidan i sina fräcka auto-shades och stirrar lite nervöst och/eller halvdebilt ut i rummet. Som en senildement gammal tant. Det är så hemskt att se alltihop. [Fee-ruktans-väärt].




Så kom dagen D. Och med en sådan upptrappning vore det nästan oetiskt att inte sitta bänkade när supergruppen stapplade in på scen. OMG! Det var som att titta på när tre slarviga klumpar trolldeg håller på att stelna. Bokstavligt talat. Finns det ett rekord för hur lite energi som krävs för att genomföra ett schlagernummer på scen så plockade de här killarna hem den fetingpokalen på permanent basis. Jag har aldrig sett någon vilja vara så lite på en plats som Tommy Nilsson var förra lördagen. Jag sätter tusen spänn på att hela gubbgänget, cirka en miljard gånger hellre, hade legat hemma och ätit grillchips och drömt om sina gyllene dagar. Tro fan det. Ett tag var det nästan som att jag fick direktkontakt med Tommys pösiga blick genom tv-rutan. Den sa: "Snart... är det din tur att vissna och dö Mikael". Jag fick fan andnöd. Samtidigt som min hjärna gjorde en snabb resa bakåt i tiden.


Tommy Nillson 1988. Kolla blicken. Han är sexig och han vet det. Han är fan IT! Det här är året innan hela cirkusen ska till att dra igång. Med besked. Tommy vet det inte än, men redan inom ett år kommer han tävla i mello med en låt, en röst och en look som ska sopa banan med allt motstånd och garantera honom tonvis med fitta under flera decennier framöver. Jag är på riktigt nyfiken på i hur många svenska sovrum det har älskats (utan ironi) till Tommys sexigt raspiga och kraftfulla stämma. En hel. Jävla del. Skulle jag tro.

Kvinnorna ville ha honom. Männen ville va honom.

Med rätta. Det är svårt att inte gilla Tommy Nilsson. Särskilt då när han sportade håll-käften-frilla, dykarklocka och högt skurna jeans med jättestora bakfickor och rikligt med gylf. Vad skulle rimligtvis kunna stoppa en sådan man? Inte mycket egentligen...


Visst! Det har kanske inte gjort underverk för karriären för någon av de tre att gå samman och bilda rövgäng, även om Tommy är den som lätt hade klarat sig bäst utan sommarturnéerna med sina sköna Pripps Blå-polare. Men inför tidens tand står vi alla slutligen lika nakna. Vilket också var det som blev så hänsynslöst tydligt och ledde till ett så gränslöst skrämmande uppvaknande för egen del. Jag vet det nu. Att jag aldrig mer kommer uttala en önskan om att snabbspola livet fram till pensionsåldern. Inte ens under vinterns jävligaste måndagsmorgnar. Den tiden kommer förr eller senare ändå. Och nu gör vetskapen om det mig fullkomligt livrädd. Att det skulle bli mello som gav mig det uppvaknandet är väl nästan bibliskt.


I övrigt finns väl egentligen inte så mycket att säga om supergruppens framträdande. Så bredbent. Så stelt. Tommy såg ansträngd och deprimerad ut. Uno Svenningsson... var där. Och Patrik Isaksson såg ut att ha slagit i svanskotan eller något. Smärtpåverkat såg det ialla fall ut när han klev ner för trappan på scenen. Men det kan ha varit brallorna. Jag var tvungen att spontangoogla hur många procent elastan ett par jeans egentligen pallar innan de ger upp och blir en gammal spandexbyxa. Hittade inte svaret, men är rätt säker på att Patrik Isakssons brallor balanserade på knivens egg.

Ungefär precis samtidigt som deras framträdande började medierna ersätta substantivet supergrupp med det något mer åderbrockiga veterantrio i sin rapportering. I greenroom blev de sedan åldershånade av Gina Dirawi under några plågsamma sekunder. Det här bred underhållning är svåra grejer och även om de säkert ville dräpa henne, höll de ganska god min. När folket väl sagt sitt hade de dessutom lyckats kamma hem ytterligare ett bottenrekord. Noll röster!


Publikens svek försökte seniorligan desperat skylla på nymodigheter som app-röster och att dagens ungdomar inte verkar uppskatta avskalade nummer och depressiva skilsmässoballader längre, utan kräver ha sådär himla avancerade nummer. Jag vet inte.

Verkligen ofattbart att någon gick och köpte det här:


När den här pangdealen stod och frestade i hyllan bredvid:



Nä, jag har verkligen försökt se humor i det hela men det går inte. Det är bara för taskigt. Jag hade en tjock ångest när jag la mig för att sova den kvällen och har drömt febrigt sedan dess. Nu känner jag mig skörare än jag någonsin har gjort. Man brukar ju säga att det inte är själva fallet som gör ont utan när man slår i backen. Men det där är bara snack. Jag har omvärderat det där helt och hållet och även om det först var svårt att sätta fingret på vad det stora vemodet berodde på så slog det mig plötsligt. Jag har blivit livrädd för att bli gammal.

Tack för den bajsmackan – jävla Tommy, Uno och Patte.


 

måndag, februari 15, 2016

Den nya kylan

Jag är ganska kass när det kommer till politik, samhällsekonomi, djuplodande statistiska analyser och så vidare. Dessutom kommer det alltid någon viktigpetter och viftar en under näsan med sin klarsynta samhällsanalys. Sällan med något faktiskt förslag på lösningar men desto oftare med välformulerade problemställningar och fritolkad statistik. Det går utför. Alla andra är idioter. Ingen annan fattar någonting. Men jag skiter i det. För jag tänkte passa på att bara tycka en grej. Baserat helt på känsla.

Det känns som att något håller på att gå åt helvete i det här landet. På riktigt. Och det har gått fort. Lite väl fort. Begreppet integrationspolitik har ersatts av flyktingpolitik och flyktingfrågan är verkligen brännhet. Inte så konstigt men det puttrar i varenda vrå. Det Sverige som för bara några månader sedan kändes ganska enat i sin allmänna inställning till humanism känns plötsligt extremt mycket kallare, och ibland visar det sig på ett sätt som jag tycker är mycket läskigare än maskerade mobbar och nassedemonstranter. Den nya kylan smyger sig på. Normaliserar. Åsiktstaket höjs och kanske håller det rentav på att blåsa av. Det som tidigare kanske har betraktats som överdriven, eller i varje fall aningen tveksam retorik med allt för snabba och lättvindiga jämförelser med den samhälleliga tillvänjningen av judehat under 30-talets Tyskland, känns plötsligt inte alls lika överdriven. Den nya kylan smyger sig på. Sänker ribban.

Jag tänker på de senaste veckornas oproportionerliga protester mot ett antal temporära asylboenden för barn och familjer i det mest vita välbärgade bältet här i Göteborg och på andra platser runt om i landet. En uppvisning i när vanligt fölks oro övergår i panik och en samtalston urartar totalt i slutna facebook-grupper och på överfulla informationsmöten. Öppen rårasism som först hejas på, eller i vart fall inte motsägs, sansas efter ett tag. Men enbart av strategiska skäl. En klassisk ögontjänarmentalitet. Anledningen: ett förslag om att upprätta några asylboenden utspridda över bland annat några stadsdelar som inte gjort ett piss för integrationen hittills. Så lite det krävs för att släppa den korrekta fasaden. Den nya kylan smyger sig på. Beklämmande. Ynkligt rentav.

Jag vill påpeka att jag känner mig stolt över att känna så många som bor på i dessa områden men som är klarsynta och starka nog att gå mot strömmen och inte dras med rakt ner i den kokande kitteln. Vänner, kollegor och bekanta. Hatten av. Det måste vara extremt obekvämt att öppet våga sätta sig på tvären och tycka tvärtom i stans allra hårdast segregerade (priviligerade) områden. Särskilt när tonläget höjts och man förväntas göra uppror mot ett förslag vars avsikt är att lösa ett humanitärt problem.

Kommunpolitikerna har liksom äntligen haft den goda smaken att aktivt försöka efterleva stadens vision om att bli en hållbar stad som är öppen för världen. Och att i den kris landets alla kommuner står inför faktiskt försöka göra nåt åt ett hittills ganska misslyckat integrationsarbete och inte bara slentrianplacera asylboenden i stadens nordöstra stadsdelar som vanligt. Utan föreslå platser i Askim, Brottskär, Skintebo, Fiskebäck, Långedrag etc. Det är ju egentligen bara så jävla rimligt. Man hade ju nästan kunnat tänka sig att det skulle knorras, men reaktionerna skulle utveckla sig lika aggressivt som en bensinbrand trodde jag faktiskt inte.

Det hela får ett litet extra olustigt skimmer när man tänker på hur tongångarna gick därute i höstas, när den ditintills abstrakta flyktingvågen plötsligt fick ett ansikte i form av en 3-årig död liten kille som låg uppspolad på en turiststrand i Turkiet. Då ville alla hjälpa till. Då var stämningen varm och mänsklig. Jag vet att jag läste om organiserade klädinsamlingar i bland annat ovan nämnda områden. Om deltagande i den stora Refugees Welcome-manifestationen på Götaplatsen. Om ett stolt engagemang och bilden av den glada godheten. Som nu, lika plötsligt som med en fingerknäppning, verkar ha förbytts mot något helt annat. Nu när invandrarna kommer lite närmre än vad man är van vid, blir verkliga på ett helt nytt sätt, då känns det plötsligt inte alls lika självklart att öppna sitt hjärta längre. Möjligen hjälpa. Men absolut inte där. Inte nu.

Jag har iakttagit det hela lite från sidan, bland annat fått berättat av en kollega som har haft god insyn i den slutna facebook-gruppen och jag häpnar ändå lite. Skälen till protesterna är ibland absurt konstlade och fyllda av löjeväckande hyckleri och ibland vara lika grovformulerade som gammal klassisk skånerasism. Hackat och malet i samma påse. Någon tycker att placeringen av ett asylboende så nära havet är att vaska strandtomt. Motiveringen är att slöjbeklädda kvinnor ändå inte njuter av den härliga havsbrisen i håret... Hahahaaaarggghhfdfsefsef... Sorry, det var bara skrattet som fastnade i halsen. Plötsligt värnas det också något alldeles enormt om floran och faunan, som skulle riskera att hotas om det byggs bostäder åt random folk sådär nära. Det snackas om att åka räkmacka in på svindyr tomtmark och hur orättvist det är att flyktingar ska få bo gratis på så dyr mark i anslutning till ett plötsligt lovsjunget rekreationsområde. Räkmacka verkligen.

Andra går mer rakt på sak och blir duktigt ryggdunkade när de raljant kallar de ensamkommande barnen för små IS-krigare, Våldtäktsmän och skäggbarn. Man tror fanimej knappt att det är sant. Men det är det. Hotiska flygblad delas ut. Gruppen växer och diskussionerna förs mellan skål och vägg i facebookgrupper under oroliga grannars flagg i de sociala mediernas sunkiga chambre separee. Käftar man åker man ut. På informationsmötena mobiliserar man strategiskt med det tunga välartikulerade artilleriet. Jurister som bor i området gör gällande att de minsann kommer göra allt för att förhala ett eventuellt byggbeslut. Varenda kryphål kommer utforskas. Det kan ta upp till åtta år. En sådan jävla skitstil. Det är den nya kylan som smyger sig på. Oroliga röster pratar om rädslan för sina barns säkerhet. De låter resonabla och hävdar att de minsann tycker att alla behöver dra sitt strå och att de gärna skulle vilja hjälpa till. Men inte precis just där. Det är återkommande. Och när diskussionen gått några varv har tonen skruvas upp och någon VERSALSKRIVER rätt ut att det kanske inte är så smart att bygga flyktingboenden i områden där ingen vill ha dem. Nä. Nog fan är det så alltid. Och det är där hela skon också klämmer.

Det är lätt att glömma att vi pratar om människor. Som redan är här. Det är inte tal om några lyxiga resorts som ska byggas i spekulavit syfte för framtida behov. Det handlar om att lösa en akut kris och om att vi som land ska kunna leva upp till vår beryktade humanism och inte förvara människor i ovärdiga byggbaracker längre än nödvändigt. Det är misär som det är. Det är dessutom ensamkommande barn det handlar om i första hand. Även om det i många fall rör sig om nästan myndiga personer så är de ändå någons barn som har skickats iväg från ett ställe helt utan framtid (inom överskådlig tid) i hopp om ett bättre liv. Här. Där. Någon annanstans. Det är ganska så magstarkt och inte så lite cyniskt att ens antyda att det skulle röra sig om några lystna lycksökare som kommer hit för att suga ur vår välfärd för att det är så jävla sweet. Livet som flykting i Sverige är redan ganska oglamouröst och så lite likt en nöjestripp man kan tänka sig som chartersvenne. Att ens närma sig ett resonemang där man lägger en skuldbörda på dessa barn för IS brott mot mänskligheten, när det de facto är just det de flytt från, är bara så jävla osmakligt att jag inte vet vad jag ska säga. Men när den egna komfortzonen utmanas upphör tydligen all värdighet att gälla. Då blir det medeltid för hela slanten. Och plötsligt har den nya kylan kopplat sitt grepp.

Det verkar för övrigt väldigt lätt att frikoppla hjärncellerna och helt bortse från hur det skulle vara att själv befinna sig i den situationen eller hur det skulle kännas att skicka iväg sitt eget barn till ett annat land om de gemensamma krafterna i bostadsområdet hen skulle bli placerad i gjorde sitt yttersta för att motarbeta och försvåra ankomsten. Men det hade nog känts rätt så förjävligt tänker jag. För att inte tala om hur jävla ledsamt det måste kännas för barnen som förvisso har landat på en tryggare plats, men trots det måste känna sig ganska vilsna och modstulna – och då få klart för sig hur in i helvete ovälkommen man är. Räkmackeflykting och allt det där. Inget glidmedel för integrationen direkt.

Alltså, jag kan verkligen förstå människors oro på flera plan. Jag skulle också känna oro om någon plötsligt knackade på dörren och sa att nu kommer det att flytta in hundra flyktingbarn i kåken bredvid. Eller tiotusen tyska bögar. Det är naturligt och mänskligt att bli lite nervig inför sånt som känns främmande, och vi är nog lite var till mans formade av mediarapportering, lösryckt statistik och många års ultradassig integrationspolitik. Men det är skillnad på att uttrycka oro på ett sansat sätt... och på att gå totally fucking bananas. Det känns som ganska enkel matematik att det kommer fungera mycket bättre om ett bostadsområde går samman för att se hur de kan samarbeta för att få allt att fungera istället. Det skulle troligen vara en ganska bra grundplåt för att hjälpa till att skapa lite mer välmående hos traumatiserade människor istället för tvärtom. Någonstans mitt i allt kaos förväntar man sig ju ändå att tänkande människor ska vakna upp och lukta på kaffet och egentligen tror jag att de flesta i de här stadsdelarna ändå innerst inne inser att det banne mig är deras tur att dra ett strå till stacken nu. Om inte för att faktiskt ha en chans att vara med och skapa lite bra integrationsförutsättningar för en gång skull, så för solidariteten mot resten av kommunen och det här landets invånare kanske? Men att det kommer bli lika bekvämt och mysigt som hemma i badtunnan kan man nog glömma. En flyktingkris är aldrig bekväm. Särskilt inte för de som flyr.

Och jag fattar såklart att det kostar pengar. Att det inte är lätt. Att allt ska finansieras. Att vi har ett tak. Men det är en annan fråga. Märk väl att det här inlägget handlar om att uppmärksamma hur de här trettiotalsvibbarna har legat sked och omärkt vuxit sig in i Sverige. Det handlar om hur intoleransen har brunnit upp och hur en ny sorts tolerans har uppstått ur dess aska. En tolerans som luktar brunt lång väg. En tolerans som tillåter att prata om invandrare och flyktingar på vilket jävla sätt som helst i princip. Och visst är Sverige påväg att förändras. Det kanske måste bli så hur tråkigt det än är. Kanske har vi levt i fred så länge att vi helt har tappat konceptet kring vad ett krisläge är. Flyktingströmmarna som vi så gärna var med och välkomnade i höstas har nu reducerats till en klinisk flyktingfråga.

Det är ironiskt på ett väldigt osmickrande sätt, hur mycket energi det plötsligt verkar finnas till ovan nämnda flyktingfråga, men hur jävla fel den används. Det är så lätt att vara flyktingvänlig på avstånd. Och här ska jag vara snabb att erkänna att jag och min familj har varit ganska kassa på att engagera oss och hjälpa till utöver klädinsamlingar och sms-bidrag. Men vi går åtminstone inte man ur huse för att försöka häva byggplaner för asylboenden bara för att det inte matchar dagens outfit. Att det skulle handla om att bevara naturskyddsområden och rekreationsområden ger jag inte ett piss för. Den här typen av egoister skulle fan äta biotoper till frukost om de hade möjlighet att förvärva och exploatera ett A-läge för egen vinning. Därmed är deras så kallade oro också en futtig ursäkt. För vaddå, skulle människor som redan bor i invandrartäta stadsdelars oro vara mindre värd? Det verkar nästan så.

Nä. Ibland måste man bita ihop och göra det som är rätt även om det känns läskigt. Så att inte den nya kylan växer sig starkare och blir något annat.

torsdag, februari 11, 2016

Elva till tjugo

Film nummer elva till tjugo i vårt filmtittarprojekt kan väl sammanfattas som en medioker samling filmer med undantag för första och sista som båda kvalar in på årets-bästa-hitills-lista. Tror att vi medvetet har köttat av vissa filmer som vi vet skulle vara skit bara för att vi ändå ville ha dem sedda. Vissa har bara varit sämre än vi trodde. Låt nästa tio kantas av mer storslagna filmupplevelser.


11. The end of the tour

Filmatisering av David Lipskys gedigna Rolling Stones-intervju med författaren David Foster Wallace. Magiskt bra film. Älskade den från första till sista sekund. Skulle inte rekommendera den till människor som tycker att Mel Gibsons Payback är en tokfemma men om man uppskattar pratfilm när den är som allra allra bäst så är detta en fantastiskt bra film. Jason Segel gör ett fint porträtt av David Foster Wallace som gör mig nästan lite gråtmild bara av tanken. Jesse Eissenberg som jag helt ärligt börjat tröttna på är också svinbra. Helt enkelt en fantastisk film och i skrivande stund lätt årets bästa.

Betyg: 5




12. Rubber

En film om ett däck som mördar folk på löpande band. Frågor på det? Quentin Dupieux som även gjorde Wrong som var med bland de första tio filmerna har gjort denna ganska märkliga film. Han har ett ganska skruvat sinne för humor vilket jag brukar upskatta. Men detta blev bara bajspannkaka. Har svårt att se något större underhållningsvärde i filmen överhuvudtaget. Den enda scenen jag uppskattade var när några poliser blir briefade om seriemördaren och de även får reda på att förövaren är ett däck, varpå en av polisernas följdfråga är: "Is it black?".

Betyg: 1




13. San Andreas

Här har vi en film som jag visste skulle vara ett riktigt lass med skit. Men som jag ändå ville se, av anledningen att det ibland är bra att kalibrera lite med en super-duper-extra-allt-action-rulle. Med Dwayne The Rock Johnsson. Briljant att sätta en gammal samoansk wrestlare i rollen att rädda världen. Vad kan gå fel? Typ precis allt, är kanske det mest balanserade jag kan komma på att säga. Men det är långt ifrån The Rocks fel. Det tar två minuter innan man fattar att man har drygt två timmars lidande (snällt sagt) framför sig. Tror att detta kan vara bland det sämsta jag någonsin sett. Jag är osäker på om en mitt tolvåriga jag hade blivit imponerad och då ska ändå sägas att jag tyckte att Arnold Schwarzeneggers Commando var bland det fetaste jag någonsin hade sett.

Någonstans kan jag väl ändå uppskatta filmer som är packade med enhandsflygningar med helikopter bland fallande skyskrapor, speedboatslalom mellan lastcontainrar i uppförsbacken PÅ en två hundra meter hög tsunamivåg, våghalsiga räddningsaktioner undervattenslabyrinter, kletig kärnfamiljsromantik som skulle kunna få de mest frigida frikyrkoförsamlingar att framstå som en grupp sexdyrkande hedningar, för att inte tala om könsrollskorridorer som hade fått vikingarna att känna sig obekväma. Men det här blev bara för mycket.

Se inte den här filmen. Om ni inte njuter av att förnedra er själva. Den klyver Armageddon som våt björkved när det kommer till pinsamhetsfaktor.

Betyg: –




14. Mistress America

Noah Baumbach har en tendens att vara ojämn kan jag tycka. Jag hoppas alltid på en The Squid and the Whale när jag ser hans namn men oftast levererar han bara en trepoängare. Detta är en typiskt sådan. Med det sagt är det ingen dålig film. Tvärtom. Jag gillade den jättemycket. Men den räcker inte mer till en trea för det. Trea är inget dåligt betyg.

Betyg: 3




15. Klovn Forever

Frank och Casper och deras sinnessjuka hjärnor har fått mig att älska Danmark något alldeles oproportionerligt. Först med sin sex säsonger långa tv-serie som handen på hjärtat är det roligaste och mest gränsöverskridande som någon på denna jord har skapat. Och sedan den första filmen Klovn – The Movie där de gör ett ganska bra jobb med att föra den fanan vidare och ja fanimej lyckas toppa galenskapen. Så förväntningarna var skyhöga på Klovn Forever.

Det har gått några år. Frank har hunnit bli tvåbarnsfar och lever ett lugnt och stilla liv. Casper och han har med anledning av deras upptåg i föregående film inte en lika naturlig plats i Frank och Mias sociala liv längre. Det hindrar honom ändå inte för att fucka upp allt ännu en gång. Casper flyttar hastigt till LA och Frank inser att det trots allt är hans bästa vän så han åker för att hämta hem honom innan han hinner rota sig... och det är väl här allting börjar gå åt helvete igen.

Ja, den är rolig. Ja, den är sjuk så in i helvete (troligen även med danska mått) och ja, man bör se den om man är ett Klovn-fan. Men det är också förbehållet. Man bör inte se den om man inte sett och gillat deras tidigare värv. Det är en förutsättning. Dels för att kunna skratta åt vansinnet. Dels för att kunna kisa mellan fingrarna med vissa grejer. Med det sagt så vilar det en lite sorgsen aura över den här filmen. Frank och Casper har liksom blivit som två vänner som man varken vill ha eller bli av med och det är lite så hela filmen känns. Jag blev sugen på att få uppleva hela sagan från början igen. Och det är kanske inget dåligt betyg. Hade den här gjorts i Sverige hade betyget inte orka klämma ur sig ens en smygfis till hejarop. Men nu är den dansk och med arvet från alla tidigare produktioner så får jag ändå drista mig att ge den en trea. Högt upp på min önskelista är att de ska återuppliva sin serie igen. Det hade varit så jävla bra.

Betyg: 3




16. The Big Short

Finsansfilmer kan vara jättebra och jättespännande. Det här är ett försök att via komedi (ganska svart sådan) närma sig ämnet. Det går rätt bra. Den är snygg och underhållande. Men jag tycker inte att den förstjänar riktigt så mycket hurrarop som den fått. Jag vet inte om jag var på fel humör eller något men jag kan inte se någonting som var värt en oscarsnominering i hela filmen. Det var dock ett rätt kul sätt att ta till sig en story om den stora finanskrisen 2008.

Betyg: 3




17. Sleeping with other people

Jag minns inte ens den här filmen. Så intetsägande var den. Trailern lägger jag endast ut för att hålla ordningen. Se den aldrig. Det är en order.

Betyg: –




18. Freistatt (Sanctuary)

Så var det plötsligt dags för Göteborgs Filmfestival och vi hann faktiskt gå på tre filmer. Den första var en tysk film om en tysk uppfostringsanstalt. Fan. Strängt folk alltså. Tyskarna. Men jag antar att det sett/ser ut så lite varstans i världen. Påminde lite om Jan Guillous Ondskan. Boken då alltså. Inte filmen. Men Sancturary var lite mer våldsintensiv skulle jag kanske säga. Den var stundvis ganska rörande men tyvärr grep den inte riktigt tag i mig. Det var fint foto. Den var välspelad. Det var såklart en spännande plot. Men jag tror att den kanske var lite slarvigt berättad på sina ställen. På ett ställe, när huvudpersonen fått så mycket pisk av anstaltschefen att han ser syner, får vi följa med på något som ballar ur i en slags märkligt incestuös drömsekvens.

Betyg: 3




19. A Monster With a Thousand Heads

Mexikansk film om en kvinna som får en falling down när hennes cancersjuke man plötsligt vägras vård på grund av försäkringskorruption. Bra. Jag gillade den. Men kanske hade jag önskat att den byggde upp berättelsen lite mer och lite intensivare. Det fanns alla möjligheter men tyvärr kändes den trots sina ringa 75 minuter som en ganska långsam film. Kvinnan i huvudrollen kändes extremt välcastad och filmen bjöd trots sitt ganska tunga ämne på ett och annat skratt.

Betyg: 3




20. Mate-Me Por Favor (Kill me please)

Brasiliansk ungdomsfilm om ett gäng tjejer i ett förortsområde (ser ut som ett oändligt Västra Frölunda) till Rio de Janiero och hur de reagerar med lika delar ungdomlig nyfikenhet och morbid fascination när ett mord plötsligt sker i deras område. Huvudpersonen Bia är synnerligen kool och hela filmen är en frisk fläkt där vi får följa de fyra tjejerna som blir både allvarsamma och absurt obrydda på samma gång i takt med att fler människor faller offer för vad som verkar vara en seriemördare på framfart. Rolig. Snygg. Udda. Allt på samma gång. Jag tänkte inte så mycket på det förrän efter filmen men den innehöll inga vuxna, bara tonåringar. Ändå kändes vuxenvärlden på något sätt väldigt närvarande i sin frånvaro.

Ett lyckopiller på samma sätt som Fucking Åmål. Typ. Svårt att förklara och jag hittade ingen trailer trots ganska mycket letande. Men se den om ni får chansen.

Betyg: 4